Fråga: Har vi orsakat barnets typ 1-diabetes?

Fråga:

Hej!
Jag är pappa till en son på 7 år som nyligen fick diabetes. De senaste veckorna har varit tuffa och jag har börjat söka information om varför man får diabetes, och hamnade då på sidan om ABIS. Jag läste bland annat att en skilsmässa och trauman kan bidra, och har börjat känna en enorm skuld att jag kan ha bidragit till det här. Jag och hans mamma är inte skilda, men sista tiden har varit tuff med flera småbarnsår bakom oss och konflikter som vi inte alltid kunnat dölja för barnen. Båda barnen har en trygg uppväxt, med många kompisar och föräldrar som älskar dom. Men när orken och sömnen tryter så kommer konflikterna. Hur ska man tänka kring studien? Tanken på att man kan orsakat sitt barn skada är enormt tung.

Hans mamma är diabetiker sen barndomen, jag vet att det finns viss ärftlighet, men tanken att detta beror på mig och hans mamma biter sig fast.

Vet man hur lång tid diabetes tar att "utveckla" sig? Kan det ha varit en infektion vid 1–2 års ålder? Han hade något typ av infektion veckan innan han fick diabetes. Kan förloppet vara så kort?

Tacksam för svar,

Skuldtyngd pappa

Svar:

Tack för ditt mail!
Viktig fråga då jag tror att många får skuldkänslor när ens barn har fått typ 1-diabetes. Man frågar sig om man inte skött någon infektion som man borde, om man ätit fel mat, om man stressat för mycket etc. Jag beklagar att de forskningsresultat vi fått fram i ABIS-projektet (Alla Barn i Sydöstra Sverige) kan leda till skuldkänslor, men egentligen är det väl så att alla föräldrar gör så gott de kan, och man vill inte sina barn illa. 

Emellertid är det ganska mycket som talar för att faktorer som leder till ökat behov av insulin (exempelvis snabb tillväxt, infektion, trauma, psykologisk stress, pubertet m.m.) antingen kan bidra till att en sjukdomsprocess startar – som främst hos genetiskt disponerade leder till typ 1-diabetes – eller så kan det leda till att en individ som redan har en pågående sjukdomsprocess, vilken kanske har startats av en virusinfektion, välter lasset och gör att diabetessjukdomen bryter ut. Sådana resultat har vi således fått fram i ABIS-projektet, där 17 000 barn födda 1 okt 1997–1 okt 1999 följts med provtagningar och frågeformulär etc. Liknande resultat har också visats i andra internationella studier, bland annat TEDDY-studien.

När det gäller ert barn så är det mycket sannolikt att sjukdomsprocessen startat tidigt, oftast före 1–2 års ålder. Psykologisk stress kan ha bidragit till att sjukdomen blev klinisk, det vill säga att insulinbehandling krävs, nu och inte om ett år eller två, men det är omöjligt att svara på.

Det viktiga är att ni båda kan se framåt. Din fru bör inte känna skuld för att hon bär gener, och ni båda bör inte känna skuld över era konflikter, men ge ert barn det bästa stöd ni kan. Lyckas ni skapa en god relation så att er son kan få bo med både mamma och pappa i en god atmosfär, så är det bäst. Ibland blir separation det enda vettiga, men i så fall måste man ändå göra det bästa man kan för sina barn. För ett barn med typ 1-diabetes måste man kräva att samarbetet och kontakten fungerar gott mellan er föräldrar, så att behandlingen blir enhetlig och bra, och att barnet inte får ännu tyngre börda eller sämre behandling. 

Lycka till!

Vänliga hälsningar, Johnny

Har du en fråga till Johnny?

Skicka din fråga här