Vilken roll spelar fysisk aktivitet och snabba kolhydrater när barn insjuknar?

Fråga:

hej Johnny!

Jag hoppas att allt är väl med dig.

Som medlem i Barndiabetesfonden och som förälder till 4-åriga Gabriel, som insjuknade akut i T1D vid 10 månaders ålder, så följer jag forskningen inom T1D-området.

Med intresse läste jag din senaste ledare i Sticket och där skriver du bland annat att vi bättre behöver förstå vad som händer med betacellerna när T1D utvecklas och att mycket talar för att betacellstress är en viktig faktor vid uppkomsten av T1D. Vidare skriver du att för att minska belastningen av betacellerna, så kan man till exempel öka den dagliga fysiska aktiviteten samt vara måttfull med snabba kolhydrater.

Med anledning av din senaste ledare, så undrar jag:

1) Vilken roll mer fysisk aktivitet och mindre snabba kolhydrater spelar som eventuella riskfaktorer, när ett mycket litet barn (som vår son) insjuknar i T1D? Jag tänker att om man insjuknar vid 10 månaders ålder, så har ju sjukdomsprocessen fram till manifest T1D inte haft så mycket tid på sig jämfört med om man insjuknar vid 10 års eller 35 års ålder?

2) Insjuknar man som mycket liten så kanske andra faktorer, utöver riskgener (vår son har HLA DQ2/DQ8), är viktigare än ”kost och motion”, som till exempel virusinfektioner, störd tarmflora med mera?

Vänliga hälsningar, Jonas L

Stockholm

Svar:

tack för dina frågor.

Jag har numrerat ett par av dem som jag svarar på här:

1) Fysisk aktivitet lär vara ganska lika för de flesta små barn och spelar nog minimal eller ingen roll så tidigt i livet. Oklart om snabba kolhydrater kan spela så stor roll redan första levnadsåret, men däremot finns det studier som talar för att snabb viktökning första två åren av livet är associerat till ökad förekomst av typ 1-diabetes senare. 

Man kan tänka sig att en individ som föds med lite färre Langerhanska öar och färre insulinproducerande celler (betaceller) än genomsnittet, och samtidigt får så mycket mat (bröstmjölk, tillägg/välling eller annan mat) att vikten ökar snabbt med ökat behov av insulin, får överstimulerade, stressade betaceller. Detta leder till både ökad frisättning av flera så kallade autoantigen, eventuellt även förändrade antigen, neoantigen, och dessutom till att betacellerna blir skadade. 

Om detta inträffar hos en individ med genetisk läggning för att få autoimmun reaktion (”inbördeskrig”), och kanske obalanserat immunförsvar på grund av en infektion, så kan dessa faktorer samverka till sjukdomsprocessen som leder till typ 1-diabetes. Man kan förstå att olika mekanismer spelar olika roll beroende på barnets ålder. Nedsatt fysisk aktivitet, stress (både psykologisk stress och stress på grund av fiender som virus), kan förmodligen bidra till att både starta processen och inte minst bidra till ökat insulinbehov (vilket också puberteten gör) som kan leda till att ”lasset välter”, den kliniska sjukdomen utlöses. 

2) Håller med. Insjuknar man så tidigt i livet som er son, så spelar genetiken särskild roll, men också faktorer (hittills inte tillräckligt kända) redan under graviditeten och tidigt i livet. Man ser faktiskt förändringar redan i navelsträngsblod som är associerade till senare utveckling av typ 1-diabetes, men utan att vi än så länge vågar peka ut vad som orsakat dessa förändringar. Och man ser sedan mycket tidigt förändringar i tarmfloran som ju är viktig för immunförsvarets balans.

Vänliga hälsningar, Johnny