Forskning
Senast uppdaterad: 2022-05-10
Åke Lernmark – en frontfigur inom forskningen om typ 1-diabetes
Professor Åke Lernmark har i många år varit rankad som en av världens främsta forskare inom typ 1-diabetes på Expertscape1. Åke Lernmark är sedan ett par år, efter många års tjänsteutövning på flera platser i världen, stationerad vid Clinical Research Centre i Malmö och fortfarande lika aktiv som han varit inom forskningen i drygt 50 år. Åke Lernmark har således varit en viktig kraft inom typ 1-diabetesforskningen länge. Han är kanske mest känd för att han tillsammans med forskaren och barnläkaren Johnny Ludvigsson och doktoranden Steinunn Baekkeskov var först i världen med att upptäckta autoantikroppen GAD2. Från 2004 har Åke Lernmark varit forskningsledare för den internationella TEDDY-studien3 och dess svenska del, en longitudinell studie som bidragit väldigt mycket för att lära oss mer om orsaken till att typ 1-diabetes uppstår. Studien avslutas år 2025.
Åke Lernmark är en av världens främsta forskare inom typ 1-diabetes.
Du läste till läkare men vad fick dig att istället börja forska om orsaken till typ 1-diabetes?
– På väg upp till läkarutbildningen i Umeå träffade jag en annan student som forskade på möss som hade diabetes. Jag tyckte att det var ohyggligt intressant. Lite senare på 70-talet åkte jag till Chicago för att forska och 1974 kom Franco Botazzos studie, där han var först i världen med att påvisa öcellsantikroppar (ICA) hos personer som hade typ 1-diabetes och sköldkörtelinflammation. En oerhört viktig upptäckt. Det var nämligen första gången någon påvisat det forskarvärlden antagit sedan länge: att typ 1-diabetes och typ 2-diabetes är olika sjukdomar. Det här visade också att det sker ett autoimmunt angrepp på betacellerna och därmed att typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom. Jag hade studerat betaceller och utvecklade en egen metod för att påvisa autoantikroppar mot betacellerna.
Det blev aldrig någon läkarexamen med andra ord?
– Nej, jag hade inte tid. Forskningen inom typ 1-diabetes tog all min tid.
Er metod för att studera autoantikroppar ledde till att ni upptäckte en annan autoantikropp: GAD-autoantikroppen – den vanligaste autoantikroppen vid typ 1-diabetes. Din, Johnnys och Steinunns upptäckt rönte stor internationell uppmärksamhet. Ni var prestigelösa och delade med er av all kunskap om hur ni gått tillväga. Hur gick tankegångarna där? Forskarvärlden var ganska protektionistisk omkring 1982, men ni gjorde precis tvärtom.
– Vi ansåg att det var av vikt att inte hålla på kunskapen, utan tvärtom göra vad vi kunde för bidra till att förhoppningsvis lösa gåtan. Det beslutet har snabbat på forskningen väldigt mycket.
Om vi hoppar fram i tiden, mycket forskning har i många år fokuserat på hypotesen om att ett virus är en del av orsaken till sjukdomen. Det här finns beskrivet i litteraturen redan i slutet av 1800-talet. Vad är det som tilldragit sig sådant intresse gällande virus för dig?
– Något år senare, åter i Sverige och nu i Skåne, kom jag i kontakt med forskare som bland annat studerade kongenital CMV (ett herpesvirus) hos gravida kvinnor och nyfödda barn. De hade också funnit coxsackievirus hos en del av dessa kvinnor och deras nyfödda barn, och dessa fick senare typ 1-diabetes. Vi var förbryllade, men det tog många år till innan bilden började klarna.
Var med och hjälp forskningen till nya framsteg
Hjälp oss ge forskarna rätt förutsättningar för att besegra typ 1-diabetes. Swisha valfritt belopp till 900 05 97 och märk din gåva "Rapport22". Tillsammans är vi starka.
Du kan enkelt ladda ned bilden och öppna den i din Swish-app för att ge en gåva till forskningen.
I TEDDY-studien har ni onekligen visat att virus har en roll i utvecklingen av sjukdom, resultat som även bekräftats av andra såsom bland annat den stora finska studien DIPP (Type 1 diabetes prediction and prevention study). Hur viktiga är de här virusen, det kan vara ett antal olika virus, för uppkomsten av typ 1-diabetes?
– Det vet vi inte förrän vi har svaret på gåtan, vår arbetshypotes idag är att genetiken står för ungefär 50 procent av riskbenägenheten och ytterligare cirka 20-30 procent beror på olika typer av virus. Det saknas en eller fler triggers, miljöfaktorer, som sannolikt har mindre betydelse än genetik och virus men ändå är ett måste för att sjukdom ska uppstå. En stor del av Sveriges befolkning har någon av dessa gener men som bekant är det långt ifrån så många som insjuknar. Vi brukar säga att människor ärver risken att insjukna, men de ärver inte sjukdomen. De vi ser är barn som i tidig ålder utvecklar öcellsautoantikroppar efter att ha haft så kallad prolonged shedding (långtidsutsöndrare) av coxsackieviruset. De har ett immunförsvar som inte mäktar med att producera neutraliserande antikroppar och kan inte göra sig av med dessa harmlösa virus. Viruset tar veckor att bli av med. Efter att den första autoantikroppen utvecklats, kan det ta flera år innan typ 1-diabetes diagnosticeras. Vår forskning visar att IAA är den vanligaste första autoantikroppen vid 1-4 års ålder. Hälften av alla fall av typ 1-diabetes är så kallad GAD-relaterad typ 1-diabetes – det vill säga de har GAD som första autoantikropp. Här tror vi istället på en tarmrelaterad infektion, men i det fallet återstår mer forskning för att visa om vår hypotes stämmer. Det kandidatvirus vi har sett är ett adenovirus, också ett vanligt förekommande virus.
TEDDY-studien avslutas 2025 men ni besitter enormt med data, kan det rentav vara så att svaret på gåtan finns bland allt detta material?
– National Institutes of Health, NIH, är den amerikanska hälsovårdsmyndigheten som finansierar TEDDY-studien. NIH gör all data tillgänglig för vem som helst att nyttja i sin forskning så chansen finns att forskningen snabbas på.
Genrebild. Foto: John Rosencranz.
Du har vid flertalet tillfällen sagt att ett fullskaligt botemedel mot typ 1-diabetes sannolikt förutsätter att forskningen finner svaret på gåtan till varför sjukdomen uppstår. Berätta hur du resonerar.
– Eftersom typ 1-diabetes är en autoimmun sjukdom där immunförsvaret reagerar och tar död på endast betacellerna, menar jag att vi måste veta varför immunförsvaret gör så. Vi vill påverka immunsystemet att backa hela processen som resulterade i att autoimmunitet uppstod och autoantikroppar utvecklades. Det måste kunna gå att motverka processen så att exempelvis nya betaceller som transplanteras inte förstörs av den autoimmuna sjukdomen. För en varaktig och funktionell lösning, personer med sjukdomen vill naturligtvis helst slippa genomgå flera transplantationer eller andra åtgärder, är det optimala ett ingrepp och att aldrig mer behöva tänka på diabetes. Immunförsvaret är oerhört komplext, vi vet ännu för lite om eventuell roll i sjukdomsprocessen för exempelvis D-vitamin, vi vet fortsatt för lite om virusen, alla biokemiska steg måste kartläggas. Varför neutraliseras inte ett harmlöst virus av antikroppar och förhindrar sjukdom som det gör hos de allra flesta, utan bara ett fåtal drabbas? Vi vet inte.
Ni forskare har bidragit med oerhört mycket viktig kunskap i många år. Samtidigt är en relativt utbredd uppfattning hos många av de som levt med sjukdomen länge att väldigt lite har skett. Det är förstås fel, men sjukdomen är svår och många har tappat hoppet då de i kanske 50 år har hört ”inom fem år är du botad”. De forskningsmedel ni erhållit har varit betydelsefulla. Vilka skulle du säga är era viktigaste bidrag under senaste fyrtio åren?
– Jag förstår frustrationen hos människor, vi har naturligtvis känt samma sak. HLA-generna kartlades 1974 och autoantikroppar detekterades för länge sedan. Å ena sidan har vi forskare inte sett skogen för alla träden, å andra sidan är forskning svårt i och med att vi måste studera människor. Mekanismerna som ligger till grund för att utveckla sjukdom sker ett bra tag innan sjukdom uppstår. Emellanåt till och med många år före diagnos. Detta är svårt att förklara för en familj med ett nydiagnostiserat barn. Symtomen på typ 1-diabetes i närtid har föregåtts av en tyst sjukdom i flera år. Att studera detta på människor är oerhört kostsamt, men en grundförutsättning för att vi ska ta reda på svaret på gåtan. Forskningen behöver fler forskare och mer medel så att vi kan studera människor i än högre utsträckning. Cancerforskningen har tagit stora steg från att bara försöka bromsa cancercellernas tillväxt, till att ta ut T-lymfocyter från tumörer och träna dessa celler utanför kroppen att attackera cancercellerna. När dessa celler ges tillbaka till patienten tar de kål på cancercellerna. Tänk om vi lär oss träna självreaktiva T-celler, så att de tar död på de T-celler som står för själva angreppet mot betacellerna? Dessa T-celler ska jaga ifatt de T-celler som är på väg att döda betaceller. Det är lång väg dit, men om forskningen får kraftigt ökade anslag är det absolut möjligt. Jag tror att typ 1-diabetesforskning med ny kunskap om människans immunsystem, inte minst tack vare COVID-19-forskningen, är så spännande och intressant att unga begåvade forskare kan engageras. Då behövs pengar att avlöna unga forskare, lönekostnaderna är vår största utgift. Fler läkare måste dras in i forskningen. Inte för att hoppa av sin kliniska utbildning som jag gjorde, utan för att kunna utnyttja sina kliniska kunskaper i forskningen.
Referenser
1. Expertscape
