Hur viktig är bibehållen betacellfunktion?

Senast uppdaterad: 2024-04-15

Behovet av insulin är dels relaterat till hur många celler man har i kroppen, hur stor man är, och hur känsliga dessa celler är för insulin. Inte ens enormt feta individer med jättestort insulinbehov behöver få brist på insulin, med diabetes som följd, om de har tillräckligt god funktion hos tillräckligt många betaceller. 

Typ 2-diabetes beror oftast på att insulinproduktionen inte räcker för att individen är för fet, och cirka 70 procent får normala eller nästan normala blodsockervärden om de går ner 15 procent av kroppsvikten. 

Vid typ 1-diabetes räcker inte insulinproduktionen ens till ett litet barn, utan övervikt och fysiskt aktiv med god känslighet för insulin, därför att stor del av betacellerna har dött och försvunnit – och de som finns kvar kan ha nedsatt funktion. Man har beräknat att det sannolikt räcker med att ha kvar 15–20 procent av den egna insulinproduktionen/betacellfunktionen för att förhindra typ 1-diabetes hos en normalviktig person.

Har inte funnits rutin att följa C-peptid

Märkligt nog har intresset för kvarvarande betacellfunktion varit magert hos de som behandlar patienter med typ 1-diabetes, och därför har det inte funnits rutin att följa C-peptid. Ingen skulle nog behandla nedsatt sköldkörtelfunktion enbart med ledning av konsekvenserna, utan man vill veta hur sköldkörteln fungerar – men vid diabetes har man blivit så fixerad vid konsekvenserna, blodsockret, att man verkar ha glömt bort att bry sig om själva sjukdomen i pankreas. Det har säkert kraftigt bidragit till att det gått så långsamt att få fram behandling av grundsjukdomen, betacell-sjukdomen. Men det håller äntligen på att ändras!

Redan när man på 1970-talet fick möjlighet att kolla hur det kom sig att en del patienter hade levt i minst 50 år med typ 1-diabetes (och fick Joslin-medaljen), trots måttligt god behandling, så fann man att många hade kvar egen insulinsekretion. Det hade blivit vapenstillestånd, eller rentav fred, i det autoimmuna ”inbördeskriget”. Sen fann man snart att ketoacidos förhindras om det finns viss egen insulinsekretion, och den stora amerikanska DCCT-studien (Diabetes Control and Complication Trial) visade att risken för hypoglykemi, och även för sena komplikationer i ögon och njurar, minskade kraftigt vid samma intensiva behandling om det fanns viss kvarvarande förmåga att bilda insulin; detta vid ett svar på 0.20 nmol/l som stimulerat värde, vilket är bara 10–15 procent av svaret hos en frisk.

Ju högre C-peptid, desto lägre HbA1c

Det räcker således med en ganska obetydlig mängd C-peptid (= egen insulinproduktion och C-peptidproduktion) för att risken för ketoacidos ska minska radikalt, och även risken för hypoglykemi. Även med modern behandling så bidrar ganska liten egen betacellfunktion till högre procent blodsocker Time In Range, eftersom blodsockret fluktuerar mindre, och man ser positiva effekter på insulinbehov och HbA1c. 

En stor studie har nyligen publicerats där man analyserat effekten av kvarvarande betacellfunktion hos 1315 vuxna och 1396 barn med typ 1-diabetes, som deltagit i 21 interventionsstudier där man försökt bevara kvarvarande egen betacellfunktion. Man fann att ju högre C-peptid, desto lägre HbA1c och detta var statistiskt  signifikant (inte slumpen!).  

"Det är dags att vi på allvar bryr oss om betacellssjukdomen"

Det är bra med modern behandling för att hålla blodsockret så normalt som möjligt. Men det är dags att vi äntligen på allvar bryr oss om betacellsjukdomen, den egna produktionen av insulin och av C-peptid (som förefaller vara ett eget hormon). Den första fas III-studien (användning av Teplizumab) med god förmåga att bevara egen betacellfunktion har nyligen publicerats i världens tyngsta vetenskapliga tidskrift, New England Journal of Medicine. 

Teplizumab har effekt, men tyvärr också bieffekter. Jag skrev själv en ledare i samma nummer där jag frågade vad unga människor med typ 1-diabetes, eller föräldrar till barn med typ 1-diabetes, kommer att acceptera, eftersom modern behandling med smarta pumpar och glukossensor redan ger gott resultat för många. Kanske får vi vänta på andra metoder utan biverkningar eller risker. 

En fas III-studie pågår med intralymfatisk behandling med GAD-alum (Diamyd), och kanske kan det bli ett steg framåt mot att vi lär oss, först att förlänga egen förmåga att bilda insulin, och sen förbättra med målet att bota. 

En miljon cellöar i bukspottskörteln

I bukspottkörteln (pankreas) finns cirka en miljon cellöar (Langerhanska öarna). Cirka 60 procent av cellerna är så kallade betaceller – de celler som producerar insulin. Insulinet produceras i förstadier och lagras som proinsulin i små blåsor (vesikler) i betacellerna. När dessa ska tömmas ut i blodet så klipps den sammanbindande peptiden (the Connecting peptide; C-peptid) bort, och av varje proinsulinmolekyl frisätts således en molekyl insulin och en molekyl C-peptid. 1974 kom metoden att bestämma C-peptid och från dess kan man mäta C-peptid och få veta hur mycket som är egen produktion av det insulin som finns i en insulinbehandlad patient.