Blodsockret stiger i tonåren
Senast uppdaterad: 2023-08-28
Det är siffror från Nationella Diabetesregistret, NDR, som pekar på ett stigande långtidsblodsocker, HbA1c, i sena tonåren. Oavsett vilket registreringsår, 2020–2022, man väljer att titta på, ses högre HbA1c hos 17- och 18-åringar för att vanligen nå sin topp i 20-årsåldern. Därefter sjunker det långsamt under flera år. År 2022 var medel-HbA1c drygt 52 mmol/mol för 16-åringar. För 20-åringar är det närmare 60 mmol/mol.
Men det är inte bara mörker. Helhetsbilden ser ljusare ut. HbA1c sjunker nämligen för barn och ungdomar med typ 1-diabetes generellt sett – år efter år.
– Alla ålderskategorier för barn och ungdomar får ett lägre medellångtidsblodsocker. Det är viktigt att komma ihåg. Det betyder otroligt mycket i hälsa och livskvalitet, säger Frida Sundberg, barnläkare, barndiabetesteamet på Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.
Men den där puckeln i HbA1c, som inträffar i sena tonåren, verkar bestå.
– Det är därför vi behöver hitta förbättrade vårdmetoder för den gruppen, säger Eva Toft, diabetesläkare vid diabetesteamet på Ersta sjukhus, Stockholm, och visar en graf på det stigande medelblodsockret på datorskärmen.
– Bilden talar sitt tydliga språk. Men sen ska man komma ihåg att detta är på gruppnivå. Det finns enskilda individer som får riktigt höga HbA1c-värden, men för många andra går det väldigt bra.
Enligt Nationella Diabetesregistret, NDR, visar en del regioner sämre behandlingsresultat än andra regioner. Flera regioner har en hög andel unga vuxna med HbA1c över 65 mmol/mol.
Det pekar på att vården är ojämlik inom landet, menar de.
– Det handlar ju om samma sjukdom i hela Sverige. Det är inga rasande skillnader i socioekonomi eller tillgång till sjukvård mellan regionerna, säger Eva Toft.
Frida Sundberg fyller i:
– Rimligtvis borde personerna i de olika delarna av landet vara lika lätt- eller svårbehandlade. Om man då når olika resultat, borde det vara vårdens innehåll som är skillnaden.
Men tillbaka till HbA1c-puckeln. Det är vården för denna grupp, unga vuxna med typ 1-diabetes, som Frida Sundberg och Eva Toft fått i uppdrag att belysa inom NAG, Nationell arbetsgrupp för diabetes. I praktiken arbetar de med att ta fram stöddokument för hur regionerna kan utforma sina lokala rutiner för diabetesvården.
En avgörande brytpunkt är övergången från barn- till vuxenklinik, som vanligen sker vid 18 års ålder. Det är en period i livet då det ofta händer mycket. Man kanske flyttar hemifrån, börjar arbeta eller studerar vidare. Man ska bli vuxen på riktigt. Men det kanske inte sker över dagen då man fyller 18 år.
Att plocka ut konkreta åtgärder från Fridas och Evas arbete för hur vårdmetoderna ska förbättras låter sig inte göras så lätt. Frågan är för komplex.
För att ändå göra ett försök att beskriva något av deras arbete: Det kommer bland annat att innehålla en genomgång av den aktuella forskningslitteraturen. De kommer att peka på olika faktiska resultat från Nationella Diabetesregistret, varav några nämnts här ovan. De har ett avsnitt om ”Mottagandet”. Och de kommer att titta på vilka gap det finns.
För att börja med det sistnämnda. En Gap-analys visar skillnaden mellan var man står idag och hur man vill att det ska se ut. Högst upp på deras lista står det ”Ungdomsmedicinsk kompetens i vuxendiabetesteam.”
– Att ha diabetes i ungdomsåren är inte som att ha diabetes i vuxen ålder, men från 18 års ålder tillhör man vuxenvården.
Vidare nämns struktur i diabetesteamet, att ha en huvudansvarig för unga vuxna är sannolikt en framgångsfaktor. Att erbjuda kurator, psykolog och dietist är en annan framgångsfaktor.
– Vi vet att det kan ha stor betydelse för en ung person, men ofta bryts den kontakten vid övergången till vuxenvården.
I Gap-analysen påtalas också vikten av implementering av resultat från pågående studier och fortsatt forskning.
Frida Sundberg säger att det behövs mer forskning kring praktisk utformning av vård för att passa unga vuxna med diabetes, 18 till 25 år. Detta gäller i synnerhet för dem som får typ 1-diabetes i ung vuxen ålder, men även för dem som insjuknat i barndomen.
– Här tycker jag att Barndiabetesfonden har en särskild roll att fylla, genom att stötta projekt inom området.
På gruppnivå är det tydligt att en person som insjuknar i typ 1-diabetes som ung vuxen ofta får ett högt HbA1c under de närmaste åren efter insjuknandet. Dessutom visar studier att ”där HbA1c landar” under de första åren efter insjuknandet, ofta blir den trend man sedan följer framöver.
– Därför är det viktigt att komma på rätt bana från början. Oavsett om man är 14 eller 22 år, säger Frida Sundberg.
Eva Toft:
– Man har så klart program för nyupptäckt diabetes på vuxenklinikerna. Men det blir nog inte riktigt samma omhändertagande om man som nyinsjuknad 18-åring kommer till en vuxenklinik, som om man är 17 år och hamnar på barnkliniken.
Mottagandet på vuxenklinikerna är en annan del att jobba med. Hur kallar man patienten? När är mottagningen öppen? Hur ofta får man komma? Vad händer om man missar en tid? Går det bra att ta ett digitalt möte?
– Det är viktigt att man har möjlighet att ta kontakt med vården på sina egna villkor. I den här åldern, när det händer mycket i livet, kanske man prioriterar andra saker om kontakten med vuxenkliniken inte fungerar så väl, säger Eva Toft.
Ungdomar med typ 1-diabetes tillbringar mindre än en procent av sin tid per år med att besöka en diabetesvårdgivare. Mycket ansvar hamnar därmed på ungdomarna själva och de personer som de har runt omkring sig i sin vardag. För föräldrarna kan det vara svårt att veta hur eller hur mycket man ska lägga sig i under tonåren samtidigt som föräldrastödet är viktigt för att tonåringen ska kunna utveckla självständighet och fortsatt behålla bra medicinska värden. Att balansera detta är inte lätt.
Ofta felsöker och fattar ungdomarna beslut i den dagliga egenvården på egen hand. Att enkelt få tillgång till stöd och information kan minska oro och stress. Att få stöd i vardagen med typ 1-diabetes och dela erfarenheter med andra som lever med samma kroniska tillstånd som typ 1-diabetes kan vara till stor hjälp. Forskningsstudier har beskrivit fördelarna med att sammanföra personer i sociala nätverk för att dela erfarenheter och kunskap som bara den som själv lever med sjukdomen besitter. Ett socialt nätverk kan underlätta egenvården och kompletterar vården som erbjuds på sjukhus.
Bruno Lundgren
Redaktör/skribent, Tidningsmakarna
Skicka e-post till Bruno
Bruno är skribent och redaktör för contentbyrån Tidningsmakarna som sedan 2022 hjälper till att skriva artiklar för Barndiabetesfonden och tidningen Sticket.
