Pappa Viktor hittade en gemenskap i sin dotters typ 1-diabetes

Senast uppdaterad: 2020-10-31

Familjen Fasth bor i Hammarby Sjöstad i södra Stockholm. Pappa Viktor arbetar som apotekare och mamma Lotta är undersköterska. Tillsammans har de barnen Clara ett år och dottern Juni sex år. I samband med påsklovet 2019 lade Viktor märke till att Juni börjat uppvisa flera symptom på typ 1-diabetes.

– När hon kom hem från förskolan den dagen så hade hon somnat. Då vägde jag ihop det med allt annat som jag observerat. Hon hade börjat kissa ofta och så somnade hon ofta efter förskolan. Då tänkte jag att det var dags att ta ett stick i fingret. Det var ju väldigt diffusa symptom men det gjorde att jag misstänkte att det kunde vara typ 1-diabetes, säger Viktor som själv fick sjukdomen som tolvåring.

I det här skedet valde Viktor att ta ett blodsockerprov på Juni och då gjorde han en tung upptäckt – hon hade 23 mmol/l i blodsockervärde (3,7-7 mmol/l är normalt). Mamma Lotta menade att värdet var högt eftersom Juni hade socker på fingrarna efter att ha ätit mjukglass.

– När han såg värdet så ropade han bara “Lotta, Juni har diabetes!”. Jag svarade att “nej det har hon inte, värdet är så högt eftersom hon har glass på fingrarna”. Sen tvättade vi hennes händer och tog ett nytt blodsockerprov som fortfarande visade 23 i värde, säger Lotta.

Efter det nya blodsockerprovet åkte Viktor och Juni, som även lider av en njursjukdom, till barnakuten på Södersjukhuset i Stockholm. När de kom fram till sjukhuset vägrade Juni låta läkarna ta nya blodprover.

Hur reagerade när ni fick beskedet att Juni har typ 1-diabetes?

– Jag har själv typ 1-diabetes så jag tänkte så klart att det var jobbigt att Juni drabbades men samtidigt vet jag att det går ganska bra att hantera det idag. Jag var tolv år när jag fick min typ 1-diabetes så hon känner igen stick i fingret tack vare min sjukdom. Hon vet att hon inte är ensam och att jag förstår henne. Ganska direkt efter att Juni fick sin diagnos så bokade vi en utlandsresa. Vi tänkte att det här inte ska få styra oss och det gick faktiskt superbra att resa, säger Viktor. 

– Det var skönt att åka till Frankrike och Grekland när hon blev sjuk. Jag förstår att de som inte har erfarenhet av sjukdomen avvaktar med att åka. För oss var det viktigt att fortsätta som vanligt för att orka. Juni brukar säga att hon vill bada i poolen när hon vill åka utomlands. Hade vi avbokat resorna hade hon nog reflekterat över att hon är sjuk, säger Lotta. 

Nu har det gått över ett år sedan deras dotter insjuknade i typ 1-diabetes och för föräldrarna har det varit en omtumlande tid med sömnlösa nätter, svårigheter att hitta en barnvakt som förstår sjukdomen och oro över höga och låga blodsockervärden. Trots den komplicerade sjukdomsbilden så har Juni hanterat situationen bra.

– Hon är inte blyg när det kommer till sin diabetes, snarare tvärtom. Hon vill gärna visa och berätta för folk om sin sensor och sin pump. Hon tycker att det är lite kul och att hennes diabetes är något som utmärker henne. Idag är det mycket lätt att se de som är drabbade av typ 1-diabetes. På sommaren när många badar ser man knappar på armen men det kunde man inte se när jag var liten, säger Viktor.

Lotta håller med om att Juni har varit stark sen hon drabbades av typ 1-diabetes.

– 95 procent av tiden säger hon ingenting. Vi har försökt att inte visa henne vår oro så jag tror inte att hon har känt av den. När föräldrar blir hysteriska är blir nog barnen det också. Vi försöker leva på som innan. Hon får lördagsgodis som andra barn till exempel och det har nog gjort att hon upplevt det enklare, säger Lotta.