När typ 1 diabetes är vardag är kommunikation A och O

Senast uppdaterad: 2019-10-08

Mest påtagligt är det kanske i relationen mellan ett barn med typ 1 diabetes och dess föräldrar. För att denna kroniska sjukdom inte ska gnugga av sig på en familjedynamik är kommunikationen parterna emellan A och O.

Vi som jobbar med och på Barndiabetesfonden har många en egen relation till ett liv med typ 1 diabetes. Så vi vet hur knepigt det kan vara och vill kunna hjälpa till med lite tips och råd som har hjälpt oss eller våra föräldrar.

Våga visa känslor - och prata om dem

Det är helt okej och naturligt att vara ledsen eller arg på sin typ 1 diabetes. En kan tänka att det är orättvist och vilja låtsas som att den inte finns. Det är viktigt att låta sig känna sådant, att processa det faktum att livet på vissa sätt har förändrats. Prata med varandra och se hur ni tillsammans kan komma framåt. Kanske kan ni träffa diabetesteamets kurator?

Känslostormar är inte begränsade till perioden efter insjuknande; de kan komma och gå av olika anledningar livet igenom. Det kan kännas tungt och i sådana stunder är det viktiga att prata. Om inte med varandra, så ta hjälp utifrån. Det behöver inte vara en psykolog eller terapeut - kanske kan du söka stöd hos en god vän?

Hitta egna säkerhetssystem i vardagen

Typ 1 diabetes är i många fall nära sammankopplat med oro. Både för den som lever med det och de anhöriga. För många kan det vara en daglig oro som aldrig riktigt avtar. Då kan det vara bra att hitta egna säkerhetssystem som kan dämpa oron lite för varje dag som går.

Kanske kan typ ettan dela sin blodsockervärden via en smartphone, så att föräldern slipper störa med frågor om hur kurvan ser ut. Kanske kan man bestämma att ett SMS alltid skickas vid en speciell tid på dagen. Vad ni behöver kan bara NI reda ut - testa er fram!

Lita på varandra

Att lita på varandra är jätteviktigt oavsett vilken relation det gäller. Och åt båda håll - barnet måste lita på att föräldern bara vill väl och föräldern måste lita på att barnet gör sitt bästa. Det innebär att du som förälder inte ska göra “sticktest” med ditt barn - för att se om hen sköter sig.

Att du inte ingriper som första person vid ett högt eller lågt blodsocker - utan låter barnet (såklart beroende på ålder) i första hand sköta sin typ 1 diabetes själv. Men det innebär också att du som barn inte ska trotsa eller testa dina föräldrar. Med frihet kommer ansvar.

Pekpinnar får lätt motsatt verkan

Ett liv med typ 1 diabetes behöver inte vara uppstolpat - och som förälder har du ett ansvar för hur ditt barn känner för sin sjukdom. För många “du får inte” och “du måste” kan leda till att barnet gör precis tvärtom. Uppmuntra ditt barn att leva som vanligt, att testa och utvärdera, och att lära sig längs med vägen.

Du ska finnas där som stöd, inte som polis. Det är viktigt att barnet inte får en alltför dramatisk och negativ inställning till sin sjukdom - hur du tänker och pratar kring den som förälder och förebild kommer gnugga av sig. Tänk på att barn härmar handlingar mer än ord.

Lev som vanligt

Glöm inte bort att ditt barn - eller du - lever ett liv MED typ 1 diabetes. Typ 1 diabetesen utgör inte HELA livet. Den ska anpassas efter livet och inte begränsa för mycket. Se det som att diagnosen kan föra er närmare varandra. Ni får fler givna möjligheter att visa för varandra hur mycket ni värderar varandra, och ni blir sammanflätade på ett sätt som många inte är idag. Men det är verkligen viktigt att ni pratar med varandra.

Har du något bra tips?

Skicka dem till kansli@barndiabetesfonden.se så lägger vi till det här i artikeln! Tillsammans kan vi stötta och stärka varandra.

Hjälpte denna artikel dig?