{{ node.Name }} {{ node.Name }}

Ett sekel sedan det livsviktiga insulinet upptäcktes

Senast uppdaterad: 2021-01-08

För över 100 år sedan gjordes ett av de viktigaste framstegen i modern medicinhistoria när det livsviktiga insulinet upptäcktes. Sedan insulinet introducerades som en behandlingsmetod för patienter med typ 1-diabetes i början av 1920-talet, har det räddat och förlängt livet för miljontals människor med diabetes världen över.

Diabetes som sjukdomstillstånd har varit känt i årtusenden. Trots dess långa historia var det först i början av 1900-talet som forskare kunde konstatera att de som drabbas av diabetes saknar, eller har brist på, det livsviktiga hormonet insulin. Under den här tiden sågs typ 1-diabetes som en dödsdom, och en tioåring som insjuknade under början av 1900-talet levde i snitt endast ett år efter sin sjukdomsdebut.1 Forskarna visste att blodsockret stiger när de insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln förstörs, men hur de skulle behandla sjukdomen var fortfarande en gåta. Diet var huvudbehandling och vanligast var två dieter – fettkuren och svältkuren – som båda innebar ett lägre intag av kolhydrater. Fettkuren innebar att majoriteten av matintaget skulle bestå av fett. För att uppfylla kvoten var det därför inte ovanligt att exempelvis lägga en klick smör i sitt kaffe eller te. Svältkuren innebar i det stora hela svält och de som följde den överlevde ibland upp till tre år, men var då ofta utmärglade och svaga. De som följde fettkuren levde i regel lika länge som de som svalt.2

Charles Best och Frederick Banting cirka 1921.

Det skulle dröja till början av 1920-talet innan det stora genombrottet kom. Med inspiration från tidigare studier gjorde forskaren Frederick Banting och medicinstudenten Charles Best omfattande experiment för att behandla diabetessjuka hundar, efter tillåtelse och stöd från sin chef John Macleod. De tog bort bukspottskörteln från friska hundar och lyckades till slut, efter många misslyckade försök, att utvinna insulin från bukspottskörteln som man sedan injicerade i diabetessjuka hundar. Metoden såg lovande ut och de sjuka hundarna fick ett lägre blodsocker. Framstegen banade väg för nya studier och kort därefter lyckades man även utvinna insulin från bukspottskörtlar hos kor. Med hjälp av biokemisten Bertram Collip kunde de därefter rena och isolera insulinet till den grad att de kunde testa att injicera det i sig själva. Övertygelsen om att insulin sänker blodsockret växte när både Banting och Best fick symptom som påminner om lågt blodsocker, så kallad hypoglykemi. Nu var kliniska försök på människor nära. 


Den 11 januari 1922 blev den 14-åriga typ 1-diabetessjuka pojken Leonard Thompson den första människan i världen att behandlas med insulin. Trots att han innan behandlingen var döende kunde han med hjälp av regelbundna insulininjektioner överleva i ytterligare 13 år.3

Insulinet kallades för en mirakelmedicin och inom kort började det amerikanska läkemedelsföretaget Eli Lilly tillverka insulin. 1923 fick Banting och Macleod nobelpriset i medicin för den livsviktiga upptäckten. Banting delade sedan prissumman med Best och Macleod delade sina prispengar med Collip. Människor som insjuknade i diabetes levde nu längre än någonsin tidigare men följdsjukdomar och komplikationer blev allt vanligare.

Mellan 1920-talet och 1930-talet ökade den förväntade livslängden för barn som drabbats av typ 1-diabetes explosionsartat. En tioåring som insjuknat levde numera i 38 år efter sjukdomsdebuten. De kommande decennierna fortsatte framstegen i forskningen. Bland annat lyckades man förlänga insulinets effekt. Före 1936 hade patienterna alltid fått ta flera dagliga injektioner då endast kortverkande insulin fanns, vilket var plågsamt då sprutspetsarna var grova och vassa. Den första insulinpumpen, som var stor som en ryggsäck, testades 50 år senare och den första bärbara blodsockermätaren nådde marknaden i praktiken först på 1980-talet. 

Under 1970-talet utvecklades genetisk teknik och man lärde sig då producera insulin på konstgjord väg med hjälp av mänskligt DNA, så kallat humaninsulin. Genom att sätta in en gen i bakterier eller jästsvampar kunde man numera framställa exakt samma insulinmolekyler som människan naturligt producerar. Humaninsulinet var säkrare, billigare att producera och ledde mer sällan till allergiska reaktioner och infektioner, jämfört med tidigare insulin som gjorts av bukspottskörtel från svin eller nötkreatur.

En av de tidigaste flaskorna insulin prodcerad av Eli Lilly. Flaskan på bilden är från 1922.

Hjälp forskningen till nya framsteg

Insulinets upptäckt för 100 år sedan är det i särklass viktigaste framsteget i diabetesforskningens historia. Idag kan många med typ 1-diabetes leva bra och länge, men ett liv med otaliga insulininjektioner och blodsockerkontroller är ändå något vi aldrig kan acceptera. Vi kommer inte att vara nöjda förrän alla som drabbas av den här livshotande sjukdomen botas. Barndiabetesfonden är den största finansiären av typ 1-diabetesforskning i Sverige. Tack vare månadsgivare, medlemmar och andra givare kunde vi under 2020 dela ut 20 miljoner kronor till svenska forskningsprojekt, men tyvärr står inte insamlade medel i paritet till sjukdomens allvar och omfattning. Det finns många sätt att stötta de som lever med typ 1-diabetes men det enda som radikalt kan förändra deras liv till det bättre, och på sikt kan komma att lösa gåtan, är mer forskning. Genom att stötta Barndiabetesfonden hjälper du de 50 000 människor som lever med typ 1-diabetes i Sverige att få ett bättre liv. Tillsammans löser vi den blå knuten, tillsammans är vi starka.

Tryck på länken för att: 

 Bli månadsgivare

 Bli medlem

 Ge en engångsgåva

 

Källor:

1.  Diabetesfonden: 100 år av diabetesforskning

2.  Diabetesförbundet: Insulinets historia

3.  Diabetes Sverige: Insulinets historia och utveckling

Pontus Keskisärkkä
Kommunikatör, Barndiabetesfonden
 Skicka e-post

Våra kommunikatörer arbetar med att producera texter och artiklar om allt som rör typ 1-diabetes. 

×
  • {{ node.Name }}