Som rektor och pappa till ett barn med typ 1-diabetes möter jag utmaningar och möjligheter från båda håll

Senast uppdaterad: 2020-08-26

– Som förälder och rektor kan jag så klart se båda sidorna av det hela. Typ 1-diabetes är en sjukdom som kräver särskild kompetens och flexibilitet hos personalen. Självklart hoppas jag att det kommer att fungera lika bra nu när min son börjar lågstadiet men som rektor kan jag inte säga annat än att jag också förstår skolans problematik när budgeten ska gå ihop på sista raden. Det är många elever som behöver extra stöd i skolan och det är inte sällan en utmaning att organisera detta på bästa sätt. Det kan handla om att ena året har man flera elever med typ 1-diabetes inom samma skolår och då kan organisera resursstödet på ett sätt. Nästa år kan man ha färre elever med typ 1-diabetes men behovet blir ändå detsamma eller till och med större i och med att eleverna då går i olika skolår. Sen underlättar det förstås med tekniska hjälpmedel som pump och CGM/FGM även om behovet av kontroll och assistans fortfarande kvarstår och kräver kompetens och insikt på skolenheten och även centralt hos huvudmannen, säger Magnus Martinsson.

– Där jag arbetar idag var tanken att likt förra året starta upp med ett allmänt föredrag om typ 1 diabetes för all personal. I och med Covid-19 får vi i år hitta alternativa former. Syftet är att både öka den allmänna kunskapsnivån men också avdramatisera det hela, vilket kan vara nog så viktigt. Om fler vet hur de bör agera när något uppmärksammas blir de tryggare i sina roller vilket smittar av sig på eleverna och kan förhoppningsvis även vara av värde vid en situation utanför arbetet. På högstadiet kan en elev ha upp till 13 olika ämneslärare och då är det viktigt att alla har en allmänkunskap och förståelse för vad det innebär för att ha typ 1-diabetes. Detta både för att exempelvis schemalägga lektioner i idrott och hälsa på lämplig tidpunkt, som att humöret kanske inte alltid är på topp och att man kanske kan behöver hitta en alternativ tid för provtillfällen eller få chans att komplettera saker i efterhand beroende på blodsockernivå. Jag har använt mig av material som finns hos Barndiabetesfonden och Diabetesförbundet både för utbildning och för att sätta upp information på lämpliga ställen, säger han.

Den mer djupgående utbildningen av mentorer, resurspersoner och fritidspersonal för varje barn ligger sedan på föräldrarna, eftersom barnen är individer som funkar olika och har olika hjälpmedel för blodsockerkontroll och behandling. Att göra en ordentlig kartläggning och planering inför läsårsstarten är också nödvändig, säger Magnus. Likaså att främja en god dialog mellan skolan och föräldrarna, att det finns en öppenhet där personalen känner att inga frågor är konstiga att ställa samtidigt som föräldrarna påminner om viktiga saker samt uppdaterar skolan på förändringar.

– Generellt sett skulle jag önska att kunskapsnivån kring typ 1-diabetes och vad sjukdomen innebär var högre i hela samhället. Som förälder till barn med typ 1-diabetes har jag förstått hur lite jag själv kände till om sjukdomen innan och att jag tyvärr inte var ensam om detta. Vi gör vad vi kan här på skolan samtidigt som vi försöker lära och utveckla arbetet därifrån, och så behöver man nog tänka eftersom det är ett arbete man aldrig blir klar med.