Denna webbplats använder cookies för att ge dig den bästa möjliga upplevelsen. Fortsätter du innebär det att du accepterar att cookies används.
{{ node.Name }} {{ node.Name }}

I jobbet som assistent har Sofia fått kämpa för sin roll

Under den första månaden gick hon bredvid för att sen ta över mer och mer, men med nära kontakt med föräldrarna som snabbt kunde vara på plats om det behövdes.

Sofia Hilton fick lära sig att mäta blodsocker, räkna kolhydrater och ge insulin med spruta eftersom pojken inte hade någon pump. Allt fungerade bra i ett halvår men sedan tyckte arbetsgivaren att hon också skulle gå in och ta ett vanligt barnskötaransvar för alla barn på förskolan, parallellt med assistentrollen. För Sofia kändes det ohållbart då sändaren bara räckte 15–20 meter så hon tackade nej till att fortsätta under vårterminen. När hösten kom bytte familjen till en kommunal förskola och Sofia tillfrågades om hon ville arbeta med pojken igen.

Vid det laget hade han hunnit få Omnipod vilket underlättade doseringen av insulin. Men även om hjälpmedel gör hanteringen enklare så betyder inte det att man som assistent kan ha mindre koll på barnet eftersom blodsockret kan svänga så snabbt, säger Sofia.

Genom åren har Sofia fått kämpa för sitt jobb som assistent när cheferna velat dra in på resurser.  

– Jag tror det är svårt för ledningen på många förskolor och skolor att förstå vilket intensivt arbete det är att ta hand om ett barn med typ 1-diabetes. Det gäller att lära känna barnet så väl att man intuitivt vet hur barnet kommer att reagera i olika situationer och kan ligga steget före. Det är ett stort ansvar och det är inte alla som vill ta det. Genom åren har jag lärt upp många andra bland personalen för att de ska kunna vara backup för mig om jag skulle vara sjuk. Men ingen har velat ha det ansvaret i slutändan, trots att de hade fått gå utbildning genom skolan för att lära sig ta hand om barn med typ 1-diabetes. Det här betyder i förlängningen att om jag varit sjuk eller ledig så har föräldrarna fått vara med i förskolan själva eller hållit barnet hemma. Föräldrarna måste våga lita på att jag gör det jag ska, säger hon.

– En annan sak som är viktig är dialogen med föräldrarna och att de litar på att jag kan hantera situationer som uppstår i skolan. Föräldrarna är vana att hantera barnet i sin hemmamiljö och se till att det fungerar bra där. Men hemmamiljön och förskolan är två helt skilda saker och då gäller det att föräldrarna har förtroende för att jag som assistent har full kontroll när barnet är där om dagarna. Om föräldrarna plötsligt får en signal i sin mobil om att barnet ligger alldeles för lågt eller för högt blir de så klart nervösa och då är det viktigt att de lita på att jag redan fixat det.

En bra dialog med övrig personal och klassläraren i förskolan är också A och O, säger Sofia. Att man försöker ha så fasta rutiner som möjligt. Det märks tydligt när barnen går igenom olika utvecklingsfaser och ju äldre de blir desto snabbare händer det saker med blodsockret. Tillväxt, känslor och humör påverkar. Det gäller att vara med på dessa förändringar. Därför är det svårt att ha hand om flera barn samtidigt.

– Under vårens Coronaperiod hade jag ansvar för ytterligare ett barn med typ 1-diabetes som då gick i ettan. Men det är svårt att göra ett bra jobb när ett barn äter lunch kl. 11 och det andra kl. 12 och man behöver gå emellan. Diabetes hos olika individer synkar sällan eller gör som du önskar. Möjligen kan det fungera att vara resurs till flera lite äldre barn i samma klass, som har samma tider. Men det är fortfarande komplicerat eftersom barnen reagerar så olika på insulin, en del snabbt och andra långsamt. Så det krävs att man har fullt fokus hela tiden, säger Sofia.

×
  • {{ node.Name }}