Sofies och Lobjörns historia

Senast uppdaterad: 2022-06-07

– Sen hörde även Emma som är rektor av sig och bad mig berätta om vår situation. Hon ville verkligen förstå och vara med i processen, så vi pratade säkert i en timme. Jag sa att vi kommer att vara med på förskolan i början när Lobjörn kommer tillbaka för att lära upp er och ni kommer också att få utbildning från diabetesmottagningen.

 Tryck här för att läsa mer om Jonsereds förskola

Hur blev det när ni kom tillbaka?

– När vi sen kom tillbaka till förskolan efter cirka en månad fanns det en person extra i bemanningen från första dagen. Lobjörn, som tidigare varit så ledsen under inskolningen, mådde ju bra nu och var inte längre ledsen när han inte såg oss. Det var så uppenbart att det hade varit syraförgiftningen som gjort att inskolningen varit svår och långdragen i början.

– Men jag hade svårt att hantera vår nya livssituation. Jag mådde riktigt dåligt över att vår son hade fått en sjukdom som faktiskt kan vara dödlig. Det tog några månader för mig att acceptera det men personalen på förskolan var väldigt fina i sitt bemötande. De tog aldrig avstånd från mig, oavsett om jag grät, var inbunden eller hade ångest. Både jag och min sambo har upplevt att vi har haft en bra dialog med personalen hela tiden, oavsett hur vårt eget liv eller deras arbetsvardag har påverkats av Lobjörns sjukdom.

Hur mår du idag som diabetesförälder?

– Mycket bättre tack! Jag tänker ofta på att utvecklingen med pumpar och andra hjälpmedel har gått framåt jättemycket på kort tid, så jag försöker att inte oroa mig. Från början var jag väldig fixerad vid det här med sömnen och undrade hur ska vi klara det? Det är ju en sjukdom som medför sömnbrist och min sambo hade tidigare oregelbundna arbetstider, så jag vet ju hur det kan vara att leva med det.

– Jag hade många hjärnspöken att brottas med i början vilket var synd, för med facit i hand så har det inte varit så illa som jag trodde att det skulle bli. Visst har vi haft perioder när det har varit galet mycket på nätterna, men det har ändå gått ganska bra. Än så länge har ju vi väldigt stor påverkan på vad han äter och det kan ju ändra sig, men med den pump han har och de rutiner vi har fått till så tänker jag att det var dumt att jag låg där på sjukhuset och var så rädd för hur det skulle bli. Det hade jag inte behövt vara.

Vad har förskolans arbete betytt för er?

– Det som har varit så häftigt och som stärkt mig jättemycket i processen att bli diabetesförälder har varit förskolans enorma intresse för sjukdomen och deras arbete för att få det att funka. De har varit en resa för dem också som faktiskt hjälpt dem att få syn på varje individ i en grupp. Det material de tagit fram, där de fotograferat och skrivit ner hur mycket han äter vid måltiderna och beräknat kolhydrater, är fantastiskt bra och gör att ny personal lättare kan komma in i rutinerna. De såg att det var något de borde ha haft redan från början men eftersom det inte fanns så fick de helt enkelt göra det själva.

Hade du trott att ni skulle få så mycket stöd?

– Nej, det hade ju kunnat vara precis tvärtom, att de inte alls velat ta i situationen utan förväntat sig att vi skulle leda och visa hela tiden. Jag vet att många diabetesföräldrar får sitta hemma och utgå från veckans matsedel för att räkna fram kolhydrater som personalen ska ge barnet. Det är ett oerhört ansvar när man inte är på plats själv.

– För personalen på Lobjörns förskola har det hela tiden varit självklart att det är deras ansvar. De har sagt till mig att ”det är vi som vet hur mycket han har rört på sig under dagen och vilket humör han är på. Det är vi som kan göra bedömningen när han sitter vid bordet med sina kompisar om han kommer att äta bra så att vi kan lägga en bolusdos innan”. Det kan man ju som förälder på distans aldrig veta när man sitter där med sina kolhydrattabeller och ska försöka räkna ut hur många köttbullar som kan vara lagom till lunch på onsdag…

Vad tror du är den viktigaste lärdomen för personalen?

– När de jobbat med detta så har de också insett att det här inte bara kretsar kring mat och blodsocker. Det handlar ju också om att se till att skapa en tillvaro för Lobjörn där han får möjlighet att utvecklas som individ på samma sätt som alla andra. Typ 1-diabetes är en ”invaderande” sjukdom där man hela tiden måste ha koll, sticka i fingret och pilla med pumpen etc. Så allt man kan göra för att inkludera honom och inte göra honom till en avvikande person är jätteviktigt, och det har dom verkligen jobbat med.

– De har skrivit ned sina tankar om vad som är viktigt att tänka på i diabetesvården och i bemötandet av Lobjörn i olika situationer, så att han inte ska behöva känna sig särbehandlad. Min upplevelse är att de har ett förhållningssätt till barn med särskilda behov som intressanta små individer som man behöver forma verksamheten lite extra varsamt kring. De har beskrivit att barnens behov har lett fram till en pedagogik som alla vinner på och som bidrar mer till utvecklingen än de tänkt från början, för hela barngruppen.

Hur går det nu då, när han bytt avdelning?

– Det går bra, det är ju lite äldre barn på den avdelningen men det är fortfarande samma förskola och samma chef och hon har inte ändrat i bemanningen. Och det är jättebra personal, väldigt nyfikna och måna om att lära sig och testa vad som funkar lite försiktigt med mat och dryck för att han ska få så bra kurvor som möjligt. Så vi är verkligen jättenöjda och Lobjörn trivs och mår bra.

– Sen är det ju skillnad på att vara fyra år och ha typ 1-diabetes jämfört med att vara två år. Det är tydligt nu att han håller på att utveckla sin egen identitet och då kommer sjukdomen i vägen lite mer. Samtidigt är han är väldigt mån om att få klara av saker själv, vilket vi stöttar så mycket det går. Han får inte trycka på pumpen själv men han kan ta sitt blodsocker och han kan läsa av att det står exempelvis 5,6 på mätaren. Han har också lagt märke till att det är olika färger beroende på vad mätaren visar och han har börjat sätta ord på hur det känns i kroppen när blodsockret är lågt, vilket han inte gjort innan.

– Visst kan han reagera lite när ny personal ska lära sig och att det kan bli lite jobbigt då med många frågor och mycket extra uppmärksamhet. Men i det stora hela går det väldigt bra och jag är fascinerad över att han är så kompetent, fast han bara är fyra år.

Har du några tips till andra föräldrar?

– Jag tänker att det arbete och material som Jonsereds förskola har gjort har blivit en brygga till sjukvården och jag hoppas verkligen att det nu sprids vidare, att andra föräldrar och förskolor tittar på hur de har gjort. Jag jobbar själv med personal- och arbetsmiljöfrågor inom kommunen och ser att det som Emma, Vilhelmina, Amanda och de andra har lyckats med är att skapa en organisation för hur man kan integrera diabetesvården i den pedagogiska delen av förskolan. De säger till mig att Lobjörn varit en ögonöppnare för dem kring hur de ska jobba med inkludering, att han hjälpt dem med det. Jag önskar verkligen att alla barn med typ 1-diabetes och deras familjer framöver kan få samma bemötande i förskolan som vi har fått.

Vi på Sticket tackar för att vi fått ta del av Vilhelminas och Sofias berättelser.

 Tryck här för att ta del av utbildningsmaterialet från Jonsereds förskola