Saras Mobäcks historia
Senast uppdaterad: 2020-12-04
– När jag fick min diabetesdiagnos förstod jag inte hur det skulle komma att påverka mitt liv och min vardag. Men med bra stöd och hjälp från mitt diabetesteam samt familj och vänner kunde jag fortsätta min vardag ungefär som vanligt. Någon vecka senare fick jag även diagnosen celiaki (glutenintolerans) vilket är ett minst lika stort bekymmer för mig som min diabetes.
– Att leva med typ 1 innebär ett ständigt kontrollerande, att jag alltid måste vara observant på för höga eller för låga blodsockervärden, som i sin tur påverkar friheten att leva som jag vill. Ändå har den digitala utvecklingen av hjälpmedel och bättre insulinsorter gjort att jag idag har mycket större frihet än när jag först insjuknade.
Hjälp oss nå en framtid utan typ 1-diabetes
Hjälp oss bota alla barn, ungdomar och vuxna som lever med typ 1-diabetes. Skanna QR-koden eller swisha valfritt belopp till 900 05 97 och märk din gåva "Hjälpa".
Du kan enkelt ladda ned bilden och öppna den i din Swish-app för att ge en gåva till forskningen.
Alla krav ökar risken för ätstörning
– Mat är en central del av en diabetikers vardag och det är sannolikt en stor del av orsaken till ett ohälsosamt liv med kombinationen mat och insulin. Jag tror även att de krav som finns i dagens samhälle som att hålla vikten kombinerat med kraven på att hålla bra blodsockerkurvor, ett bra HbA1c-värde osv. är faktorer som ökar risken för ätstörningar. Det är otroligt lätt att bli för fixerad. Det går att ha en god och hälsosam vardag tills att det blir ett problem. Men när vet man det?
Sara fick diagnosen Anorexia Nervosa, 2016 när hon flyttade från Los Angeles hem till Sverige för att avsluta sina studier i Sundsvall. Det blev en tuff period med nya människor runt henne som inte ansåg att det var acceptabelt att äta godis på en tisdag. Hennes tankar om viktminskning blev allt starkare, hon började träna mer och tappade i vikt. Två år senare flyttade Sara till Stockholm där hon hamnade i en vardag hon inte trivdes med vilket förvärrade hennes självskadebeteende.
Med insikten kom vändningen
– En morgon när jag vaknade kunde jag inte längre öppna mina ögon för att de var så svullna på grund av näringsbrist. Då förstod jag att jag inte kunde fortsätta att leva som jag gjorde. Mina föräldrar och vänner hade länge försökt att prata med mig men jag hade inte insett hur sjuk jag var. Jag hade också sagt upp mig från jobbet eftersom jag inte hade någon ork kvar. Men den morgonen kom jag till en punkt när jag insåg att jag behövde hjälp, så jag kontaktade en ätstörningsklinik och blev inlagd på en dagvårdsenhet.
– Jag var på klinken dagtid, måndag till fredag, var tredje vecka. Men jag kände mig inte säker på att de kunde hantera min diabetes, så jag bestämde mig för att kontrollera blodsockret på egen hand med hjälp och stöttning av min diabetessjuksköterska. Planen som jag satte upp för mig själv var att äta upp all mat som låg på tallriken för att sedan lära mig hur mycket insulin jag behövde ta. Jag insåg att äta mat och gå upp i vikt var den enda utvägen, om jag skulle kunna bli frisk och få mitt liv tillbaka.
Hjälp oss nå en framtid utan typ 1-diabetes
Hjälp oss bota alla barn, ungdomar och vuxna som lever med typ 1-diabetes. Skanna QR-koden eller swisha valfritt belopp till 900 05 97 och märk din gåva "Hjälpa".
Du kan enkelt ladda ned bilden och öppna den i din Swish-app för att ge en gåva till forskningen.
Idag mår Sara bra för det mesta. Hon har koll på sin diabetes och sin anorexia, även om vissa dagar fortfarande kan vara påfrestande. Hon har ett stort engagemang för de här problemen och i februari var hon inbjuden av Diabulimia Helpline, i San Diego som en av huvudtalarna på organisationens årliga konferens. Diabulimia Helpline är en av de hjälporganisationer som aktivt jobbar för och med diabetiker som har ätstörning och problem med att se värdet i att ta sitt insulin. Diabulimia är ett problem som sannolikt ökar och som behöver uppmärksammas mer, säger Sara och avslutar med några sista kloka ord: ”Mitt tips till dig som har problem med mat, oavsett om det är i kombination med insulin eller inte, är att prata med någon utomstående. Det kan vara en person som är specialiserad på KBT, en psykolog eller en ätstörningsenhet som kan guida dig till ett friskt beteende. ” – Och till familj och vänner säger jag; ge inte upp! För mig var det viktigt att jag kunde lita på mina nära, samt att känna att jag kunde ringa när som helst på dygnet. Jag förlorade vänner under tiden som jag prioriterade mitt sjuka liv istället, vilket var mycket sorgligt. Men jag är evigt tacksam för den hjälp jag fick från min familj och de vänner som stannade kvar under den extremt jobbiga tiden.
Hjälpte denna artikel dig?
Det här är en artikel från Sticket 2020-nr 4.
Vill du få hem tidningen Sticket till din brevlåda? Bli medlem genom att fylla i formuläret nedan.