Tomas – Lasse i Bullerbyn – Johansson ” Jag lever med min diabetes och inte mot den”

Tomas Johansson spelade Lasse i filmerna Alla vi barn i Bullerbyn (1960), och Bara roligt i Bullerbyn (1961), som även blev en serie på tv.

De stora insulinsprutorna hade han med sig på inspelningarna av Alla vi barn i Bullerbyn. Men där lade han inte så mycket fokus på sin diabetes, minns han, utan på regin av filmen.

– Jag var en ganska frispråkig ung herre. Vilket inte minst regissören Olle Hellbom fick märka av. Jag hade många synpunkter på scener och dialoger. De andra upplevde mig kanske som aningen jobbig, även om de tog mitt regisserande med ett gott skratt, säger Tomas. 

Ja, även när det gäller sin diabetes har Tomas i mångt och mycket sagt vad han tycker och gått sin egen väg. Och han erkänner att han som ung lätt kunde komma i konflikt med läkarna eftersom han inte riktigt skötte sin diabetes som de ville.  

– När jag var ung var normen att ta sprutor med en bestämd mängd insulin på bestämda tider. Men jag tyckte inte att det kändes rätt. Istället utgick jag från hur det fungerar för en person som inte har diabetes. Där regleras ju insulinet efter vad personen äter, så jag gjorde samma sak. Det vill säga anpassade insulinsprutorna efter vad jag åt. Det blev till att experimentera lite och verkligen lyssna på kroppen, men det funkade bra och jag har gjort så sedan dess. Och numera är ju detta en rådande modell för personer med typ 1-diabetes, säger han och tillägger att han äter i stort sett vad han vill men försöker undvika socker om möjligt. 

Ovan, ur fotoalbumet från inspelningarna. Tomas Johansson menar att typ 1-diabetes är en en jobbig diagnos, men vill förmedla att man kan leva ett riktigt bra liv med sjukdomen.

Tomas har rest mycket i sitt liv. Och fortsätter att göra. 119 länder har det blivit genom åren. Många i arbetet. Han utbildade sig till civilingenjör i kemi, doktorerade och blev professor i materialteknik, för att sedan bli koncernchef för en industrigrupp i Indien, där han bodde i fyra år. Insulinet, det tog han med sig från Sverige, förklarar han. Dagen efter att den här intervjun görs ska han och hustrun flyga till USA och hälsa på sonen med familj som bor där. Och nyligen spenderade han två veckor på Påskön, en barndomsdröm som äntligen gick i uppfyllelse.

– Under inspelningen av Alla vi barn i Bullerbyn hade flera i teamet precis avslutat ett filmprojekt på Påskön och jag blev så fascinerad av deras berättelser och bilder att jag velat åka dit ända sedan dess. Folk har frågat om det inte är jobbigt att resa med diabetes. Men för mig har det inte varit några problem. Jag vet att jag har diabetes, och jag är noga med att dosera insulinet efter mat och rörelse, men i övrigt tänker jag inte så mycket på att jag har en sjukdom. Jag lever med min diabetes och inte mot den. För mig är det normala att ha diabetes, säger han. 

Han är tacksam över att forskningen går framåt. Att barn som får en diabetesdiagnos idag inte behöver ta de stora sprutor han själv använde. Och att man numera enkelt kan kontrollera blodsockret själv. Han är hoppfull inför utvecklingen de kommande sextio åren.

– När jag var ung kunde man inte mäta blodsockret, utan endast mäta om det fanns socker i urinen, men det sa ju inget om ditt blodsocker just i stunden. Numera finns det ju väldigt avancerade hjälpmedel och de kommer säkerligen bli ännu fler och bättre. Jag vet exempelvis att man ibland transplanterar nya Langerhanska öar på personer med diabetes när man samtidigt transplanterar nya njurar. Den tekniken utvecklas snabbt och ett slutresultat som jag ser framför mig är att man skulle kunna odla fram kroppsegna Langerhanska öar från stamceller, som sedan skulle kunna implanteras med mindre immunitetsproblem, säger Tomas.