{{ node.Name }} {{ node.Name }}

Tomas – Lasse i Bullerbyn – Johansson ” Jag lever med min diabetes och inte mot den”

Senast uppdaterad: 2023-06-15

Som sjuåring diagnostiserades han med typ 1-diabetes. Några år senare blev han Bullerbyns Lasse med hela svenska folket. För Barndiabetesfonden berättar Tomas Johansson om inspelningarna, dåtidens plågsamma insulinsprutor, samt hur han lärt sig leva med sjukdomen – och inte mot den – och att det livet är riktigt bra.

 

 

Som barn tyckte Tomas Johansson om att spela teater, så pass att hans mamma anmälde honom till provfilmning för två roller – den ena för tv-serien Här har du ditt liv, och den andra för filmatiseringen av Alla vi barn i Bullerbyn. Det gick så bra att han blev erbjuden båda rollerna. För den då nioårige Tomas var valet enkelt, det var rollen som Lasse i Astrid Lindgrens berömda böcker om Bullerbyn som lockade mest.

Två år tidigare hade Tomas diagnostiserats med typ 1-diabetes. Hans mamma, som hade reagerat på att han kissade väldigt ofta samt åt mer än vanligt men ändå gick ner i vikt, tog honom till läkaren. Där fick Tomas lämna ett urinprov som visade att han hade höga halter socker i urinen. Tomas minns insulinsprutorna som han fick med sig hem från sjukhuset och som han skulle ta varje dag. 

– Det var stora sprutor, gjorda av glas, med tjocka långa spetsar som gav blödande sår på benen. Ja, det var där man stack sig på den tiden. Det var rätt plågsamt. Mamma hjälpte mig i början, men rätt snart lärde jag mig hantera sprutorna själv. Man fick sedan hushålla med sprutorna man hade fått. De skulle kokas efter användning och sedan desinfekteras i ett rör med sprit, men det blev ganska snabbt kalkavlagringar på dem, berättar Tomas. 

Tomas Johansson spelade Lasse i filmerna Alla vi barn i Bullerbyn (1960), och Bara roligt i Bullerbyn (1961), som även blev en serie på tv.

De stora insulinsprutorna hade han med sig på inspelningarna av Alla vi barn i Bullerbyn. Men där lade han inte så mycket fokus på sin diabetes, minns han, utan på regin av filmen.

– Jag var en ganska frispråkig ung herre. Vilket inte minst regissören Olle Hellbom fick märka av. Jag hade många synpunkter på scener och dialoger. De andra upplevde mig kanske som aningen jobbig, även om de tog mitt regisserande med ett gott skratt, säger Tomas. 

Ja, även när det gäller sin diabetes har Tomas i mångt och mycket sagt vad han tycker och gått sin egen väg. Och han erkänner att han som ung lätt kunde komma i konflikt med läkarna eftersom han inte riktigt skötte sin diabetes som de ville.  

– När jag var ung var normen att ta sprutor med en bestämd mängd insulin på bestämda tider. Men jag tyckte inte att det kändes rätt. Istället utgick jag från hur det fungerar för en person som inte har diabetes. Där regleras ju insulinet efter vad personen äter, så jag gjorde samma sak. Det vill säga anpassade insulinsprutorna efter vad jag åt. Det blev till att experimentera lite och verkligen lyssna på kroppen, men det funkade bra och jag har gjort så sedan dess. Och numera är ju detta en rådande modell för personer med typ 1-diabetes, säger han och tillägger att han äter i stort sett vad han vill men försöker undvika socker om möjligt. 

Idag, över ett halvt sekel senare, använder sig Tomas fortfarande av sprutor, även om han sedan några år tillbaka dessutom har en sensor på armen. Att skaffa en pump är inte aktuellt i nuläget. 

– Jag har pratat om det med mina läkare men de säger bara, kör på med sprutorna eftersom det fungerar så bra för dig. Och numera är det ju så smidigt med sprutor, de känns knappt och inga sår får jag heller, säger han. 

72 år fyllda beskriver Tomas sig själv som pigg och utan några direkta krämpor. Jo, det är ögonen förstås, som bråkar lite, förklarar han. Små blödningar från blodkärlen, vilket ju är en vanlig komplikation vid typ 1-diabetes, Men i övrigt tycker han att han mår bra. Och att han skulle nå den här åldern, det var långt i från en självklarhet när han diagnostiserades. 

– Diabetes då var en sjukdom som ansåg förkorta livet, helt klart. Så jag räknade inte med att leva så länge. Därför bestämde jag mig för att gifta mig och skaffa barn tidigt, vilket jag också gjorde. Idag lever jag med min hustru Maria sedan snart 50 år tillbaka och vi har tre fantastiska barn och sex barnbarn, berättar han med ett leende.

Ovan, ur fotoalbumet från inspelningarna. Tomas Johansson menar att typ 1-diabetes är en en jobbig diagnos, men vill förmedla att man kan leva ett riktigt bra liv med sjukdomen.

Tomas har rest mycket i sitt liv. Och fortsätter att göra. 119 länder har det blivit genom åren. Många i arbetet. Han utbildade sig till civilingenjör i kemi, doktorerade och blev professor i materialteknik, för att sedan bli koncernchef för en industrigrupp i Indien, där han bodde i fyra år. Insulinet, det tog han med sig från Sverige, förklarar han. Dagen efter att den här intervjun görs ska han och hustrun flyga till USA och hälsa på sonen med familj som bor där. Och nyligen spenderade han två veckor på Påskön, en barndomsdröm som äntligen gick i uppfyllelse.

– Under inspelningen av Alla vi barn i Bullerbyn hade flera i teamet precis avslutat ett filmprojekt på Påskön och jag blev så fascinerad av deras berättelser och bilder att jag velat åka dit ända sedan dess. Folk har frågat om det inte är jobbigt att resa med diabetes. Men för mig har det inte varit några problem. Jag vet att jag har diabetes, och jag är noga med att dosera insulinet efter mat och rörelse, men i övrigt tänker jag inte så mycket på att jag har en sjukdom. Jag lever med min diabetes och inte mot den. För mig är det normala att ha diabetes, säger han. 

Han är tacksam över att forskningen går framåt. Att barn som får en diabetesdiagnos idag inte behöver ta de stora sprutor han själv använde. Och att man numera enkelt kan kontrollera blodsockret själv. Han är hoppfull inför utvecklingen de kommande sextio åren.

– När jag var ung kunde man inte mäta blodsockret, utan endast mäta om det fanns socker i urinen, men det sa ju inget om ditt blodsocker just i stunden. Numera finns det ju väldigt avancerade hjälpmedel och de kommer säkerligen bli ännu fler och bättre. Jag vet exempelvis att man ibland transplanterar nya Langerhanska öar på personer med diabetes när man samtidigt transplanterar nya njurar. Den tekniken utvecklas snabbt och ett slutresultat som jag ser framför mig är att man skulle kunna odla fram kroppsegna Langerhanska öar från stamceller, som sedan skulle kunna implanteras med mindre immunitetsproblem, säger Tomas.

– Jag tror även att vi i framtiden kommer att ha pumpar som helt styrs av blodsockerhalten. I dag måste en diabetiker med pump tillsätta extra insulin manuellt vid måltider, men blodsockerkurvan blir ändå mycket mer instabil än den är hos en icke-diabetiker. Detta borde vara ett lösbart problem tycker jag, fortsätter Tomas. 

Ja, Tomas ser lösningar i det mesta. Han försöker fokusera på det positiva, förklarar han, även när det gäller den egna sjukdomen. 

– Jag vet att typ 1-diabetes är en jobbig diagnos att få, men jag vill förmedla att man kan leva riktigt bra med den också, säger han.

 

Tomas Johansson

Familj: Hustrun Maria, tre barn och sex barnbarn.

Bor: Arild, en liten fiskeby i Skåne med drygt 500 invånare.

Gör: Min huvudsyssla är pensionär, men ibland hoppar jag in som konsult och hjälper företag att utvecklas. Tidigare bland annat koncernchef. 

Diabeteshjälpmedel: Sprutor och sensor.

Kuriosa: Spelade Lasse i filmerna Alla vi barn i Bullerbyn (1960) och Bara roligt i Bullerbyn (1961),som även blev en serie på tv. 

Artikel skriven av Sara Palmkvist för tidningen Sticket, nr 2, 2023

×
  • {{ node.Name }}