”Min sjukdom har lärt mig att man är mycket starkare än man tror”
Senast uppdaterad: 2020-09-23
I bruset i bakgrunden av mina tankar hör jag läkaren prata med mina föräldrar. Han säger att han ska sticka mig i fingret. Jag är nio år och förstår inte riktigt vad som händer. Allt jag hör är ordet ”sjukhus” och med ens känner jag hur pulsen höjs och stressen kryper fram. Mamma och pappa uppträder emellertid väldigt lugnt under hela vårdcentralsbesöket så jag antar att allt kommer att lösa sig.
Strax innan jag fick diagnosen typ 1-diabetes var jag på semester med min bästa vän. Det var augusti och sommarlov och vi bilade upp mot Nordsjökusten i Tyskland från München där jag är uppvuxen. Jag minns inte särskilt mycket av resan men det jag minns är törsten. Oavsett hur mycket jag drack upphörde den aldrig, det fanns ingenting som kunde släcka den. Jag minns att jag var tvungen att gå på toaletten konstant och att jag kände mig trött och slö mest hela tiden.
När jag återvänt hem insåg mina föräldrar snabbt att något inte stämde eftersom min osläckbara törst inte upphörde. Det var dessutom tydligt att jag tappat mycket vikt under lovet vilket mina föräldrar reagerade på. Vi åkte därefter till en barnläkare där mina föräldrar noggrant beskrev mina symtom. Läkaren sa nästan omedelbart att symtomen tydde på typ 1-diabetes. När han sedan mätte mitt blodsocker visade mätaren ett skyhögt värde och vi åkte till sjukhuset där jag fick stanna nästan två veckor.
Trots att min diagnos förändrade mycket fortsatte vi ändå leva våra liv som de var innan typ 1-diabetes blev en del av min vardag. Att mina föräldrar inte gjorde en stor sak av min diagnos gjorde det mycket lättare för mig att kunna acceptera min diabetes och gå vidare med mitt liv.
När jag satt där med mina föräldrar i det lilla vita rummet med ett ljusgrönt draperi visste jag inte hur mycket mitt liv skulle förändras. Sedan den dagen i september för sexton år sedan har det inte gått en enda dag där jag inte tänker på min diabetes. Inte en enda dag där jag kan leva utan att ha diabetes i bakhuvudet, utan att räkna kolhydrater och ta sprutor. Men, min sjukdom har också lärt mig att man är mycket starkare än man tror. Mina föräldrar har alltid varit tydliga med att diabetes inte är något att skämmas över – och sagt att min sjukdom inte ska hindra mig från att göra precis allt som jag gjorde innan jag blev sjuk. Det är precis vad jag har gjort och tänker fortsätta att göra.
Hjälpte denna artikel dig?
Det här är en artikel från Sticket 2020-nr 3.
Vill du få hem tidningen Sticket till din brevlåda? Bli medlem genom att fylla i formuläret nedan.