Min diabeteshistoria

Det hela började med att jag skulle till läkaren angående ett annat problem än det som visade sig vara typ 1-diabetes. Läkaren undersökte mig och precis innan jag och min mamma som var med mig skulle gå hem så passade hon på att fråga läkaren om han trodde det var något konstigt med mig eftersom jag hade börjat dricka så mycket, jag hade börjat hälla i mig stora glas med vatten och mjölk och sådant.

Han sa att vi skulle kolla mitt blodsocker, så jag fick gå in till provtagningsrummet direkt. En sjuksköterska mätte mitt blodsocker och på den blodsockermätaren fick vi svaret HHH vilket betydde high high high (mitt blodsocker var alltså för högt för att mätaren skulle kunna mäta det). Läkaren kom tillbaka och sa något i stil med: Du har väldigt högt blodsocker, åk hem och packa ihop lite kläder, sen åker ni in till Barnmottagningen i Karlskrona, dom vet att ni kommer."

Jag och mamma åkte hem, vi packade ihop lite kläder i en ryggsäck, mamma sa till mig: Packa ner något du kan sova i, ifall vi blir tvungna att sova på lasarettet en natt eller två. Jag började oroa mig väldigt mycket, jag skulle spela en viktig bowlingtävling bara två dagar senare, jag slängde på mig min t-shirt med texten bowlinggalen och sedan åkte vi till lasarettet.

Dessa bilder togs när jag precis hade blivit sjuk, då var jag 12 år. Men det kunde ha varit värre, jag har hellre typ 1-diabetes än en dödlig sjukdom.

När vi kom in till Barnmottagningen fick jag först ta några prover, väga och mäta mig. Jag var då 162 centimeter lång och vägde 39 kilo, på fem månader hade jag växt två centimeter och gått ner 4 kilo, vikten hade jag tappat på bara några veckor. Jag bestod alltså mest av skinn och ben, jag var likblek i ansiktet och var näst intill svart under ögonen. Vi fick veta att mitt blodsocker låg på ca 28 mmol/l och att ett normalt blodsocker ligger på ca 5.

Sedan fick vi sitta och prata med en doktor/sjuksköterska. Hon berättade att jag hade fått typ 1-diabetes och det är en sjukdom man har hela livet, när jag sedan fick veta att jag skulle vara inskriven på lasarettet i ungefär 3 veckor fick jag nästan en chock, det var det jag oroade mig mest för, inte själva sjukdomen utan att ligga på lasarettet så länge och dessutom missa bowlingtävlingen jag skulle spela, jag visste ju att jag hade stora vinstchanser i den så just då var det bowlingen som var det viktigaste för mig.

Sedan fick jag ta massor fler blodprover till olika studier med mera, och efter det fick jag ett eget rum inne på Barnmottagningen. Jag tog inte det här beskedet med att jag hade fått typ 1-diabetes så hårt, dels för att jag inte visste så mycket om typ 1-diabetes, alltså hur mycket man måste kunna med mera och dels för att jag bestämde mig att inte ta det hela så hårt eftersom jag visste att man inte kan hjälpa att man får typ 1-diabetes, man bara får det. Vissa får det och andra inte. När jag berättade för några av mina kompisar att jag hade fått typ 1-diabetes fick de nog en större chock än mig, någon trodde att jag skulle dö, men efter ett tag lugnade hon nog ner sig lite.

Allt rullade på bra på lasarettet, jag fick insulindropp, jag lärde mig snabbt och bara efter en dag kunde jag mäta blodsockret på mig själv. Det pratades mycket om den där tävlingen jag så gärna ville spela, och med läkarnas goda vilja och inte minst min goda inställning fick jag permission från lasarettet bara två dagar efter jag hade fått typ 1-diabetesbeskedet.

Tidigt på morgonen togs mitt dropp bort, jag fick en dos Levemir (insulin som stannar i kroppen i 12 timmar), jag fick låna en blodsockermätare, mamma fick telefonnummer som skulle gå direkt in till Barnmottagningen ifall något problem skulle uppstå.

Hjälp oss nå en framtid utan typ 1-diabetes

Hjälp oss bota alla barn, ungdomar och vuxna som lever med typ 1-diabetes. Skanna QR-koden eller swisha valfritt belopp till 900 05 97 och märk din gåva "Hjälpa".

Du kan enkelt ladda ned bilden och öppna den i din Swish-app för att ge en gåva till forskningen.

Jag, mamma och pappa begav oss iväg till bowlingtävlingen som lyckligtvis skulle spelas i Karlskrona. Detta var en tävling som ungdomar från hela länet var med och spelade och ettan och tvåan i varje åldersklass skulle få spela regionfinal i Nässjö någon månad senare.

Efter 6 serier var tävlingen avgjord, och tro det eller ej, jag vann i min åldersklass med över 100 poäng. Jag intervjuades av tidningen och sedan kunde man läsa i artikeln: Jag ville gärna spela och jag trodde jag skulle kunna vinna och det var ju inte så jobbigt.

För nej, så jobbigt var det faktiskt inte, bowlat hade jag gjort i 6 år så även om jag hade mycket i huvudet så träffade klotet käglorna som det skulle. Under bilden i tidningsartikeln stod det: Stod sig stark. I torsdags fick Emma Barte beskedet att hon drabbats av typ 1-diabetes. På lördagen vann hon Bowliadens regionfinal överlägset.

Detta gjorde mig såklart väldigt glad och nöjd och jag fick även en väldigt positiv inställning just på grund av att jag hade lyckats. Dom på lasarettet tyckte jag var jätteduktig som hade klarat av detta och dom var ju såklart väldigt lättade över att det hade gått bra.

Även om man har typ 1-diabetes kan man lyckas. Innan jag fick sjukdomen levde jag för bowlingen, så kommer det fortsätta även med diabetes. Bilden är från Bowliadens riksfinal i Stockholm 2009.

Sedan fick jag återgå till lasarettslivet, hade insulindropp några dagar till, hade olika samtal tillsammans med mamma och pappa, med läkare, dietist, kurator m.m. Jag började se frisk ut efter bara några dagar, insulinet gjorde susen. Jag fick mina skolböcker och kunde därför arbeta med skolarbeten även på lasarettet. Efter mellan två och tre veckor skrevs jag ut från lasarettet och det var då dags för mig att återgå till vardagslivet, eller rättare sagt: ett liv med typ 1-diabetes.

Då var jag fullproppad med information och jag hade lärt mig hur mycket som helst, jag hade inställningen att kunna göra exakt samma saker som innan och jag ville gärna klara allt på egen hand, vilket jag också kunde. Min typ 1-diabetes bröt ut efter en infektion, hade jättehög feber ett tag innan jag fick diagnosen.

Nu går jag på regelbundna läkarbesök, allt funkar jättebra och jag vet precis allt man behöver kunna. Jag fungerar precis som en vanlig tonåring, den enda skillnaden är att jag måste tänka på lite mer och mäta blodsockret, ta insulin och allt det där. Även om man har typ 1-diabetes så kan man leva normalt, glöm inte det, jag mår lika bra som jag gjorde innan jag fick typ 1-diabetes.

Visst, det kan vara jobbigt när folk frågar 100 frågor om sjukdomen men det är ju bara att svara och se glad ut, jag tycker dock det är ganska tråkigt när folk påstår att man får typ 1-diabetes för att man har ätit för mycket socker eller onyttigheter tidigare i livet, det behöver inte vara så. Jag åt exakt som man skulle innan jag fick diabetes och jag var inte överviktig eller något sådant, det bara blev så att det var jag som fick typ 1-diabetes den 5 februari 2009. I Sverige är det ju tyvärr ungefär två barn varje dag som drabbas av typ 1-diabetes, men i framtiden kommer det förmodligen inte vara så, forskarna kommer ju framåt hela tiden när det gäller typ 1-diabetes.

Mitt blodsocker och HbA1c har legat väldigt bra ända sen jag fick typ 1-diabetes, visst, någon gång ligger det lite lågt men då är det ju bara att äta något, så det funkar ju det med. Jag tar oftast 7 insulinsprutor per dag och mäter blodsockret ungefär lika ofta.

Nu går jag på högstadiet och i skolan går ca 350 elever, dock är det bara en som har typ 1-diabetes och det är jag. Men det funkar bra även om det är ganska långa skoldagar och maten ibland inte är den bästa, när jag känner mig lite låg kan jag bara gå till skolans cafeteria och hämta en fralla eller en frukt etc. som jag får gratis.

Detta blev en längre text än jag hade tänkt mig men jag hoppas att någon tog sig tid till att läsa i alla fall, jag har säkert mycket mer att skriva egentligen men man kan ju inte komma ihåg allting på en gång. Ojdå, nu ligger mitt blodsocker på 3,8 mmol/l, dags att äta! Just det, glöm inte: It's up to you, so don't limit yourself!

Man mår bra av att röra på sig. Om blodsockret ligger bra så funkar det perfekt att röra på sig lite, helst så ofta man kan. Det gör iallafall jag!

Skrivet av: Emma Barte, Ronneby 2010-08-12

Hjälp oss nå en framtid utan typ 1-diabetes

Hjälp oss bota alla barn, ungdomar och vuxna som lever med typ 1-diabetes. Skanna QR-koden eller swisha valfritt belopp till 900 05 97 och märk din gåva "Hjälpa".

Du kan enkelt ladda ned bilden och öppna den i din Swish-app för att ge en gåva till forskningen.