Denna webbplats använder cookies för att ge dig den bästa möjliga upplevelsen. Fortsätter du innebär det att du accepterar att cookies används.
{{ node.Name }} {{ node.Name }}

Låt inte sjukdomen hindra er från att göra det ni älskar!

Jag heter Julia Ström och är idag 24 år gammal. Jag kommer från en riktigt sportintresserad familj och har ägnat större delen av mitt liv åt att spela tennis. När jag var 10 år fick jag diagnosen typ 1-diabetes efter en tid av trötthet, törst och många toalettbesök.

Jag hade redan då bestämt mig för att det var tennis jag ville hålla på med. Helst varje dag efter skolan och varenda helg och varenda lov. Min största oro när jag insjuknade i typ 1-diabetes var att jag inte skulle kunna spela längre, eller kanske inte kunna bli lika bra som friska barn. Men då sa min doktor ”Sjukdomen kommer inte att hindra dig, den kommer att göra dig starkare Julia”. De orden bar jag med mig under många träningspass och matcher genom åren. Kanske framför allt när det kändes tungt och motigt. Jag visste att jag inte kunde vinna matchen mot typ 1-diabetes men jag tänkte inte låta sjukdomen ta över mitt liv. Och med hjälp av rutiner, noggrannhet, träning och en stöttande familj gick det bra.

Idag spelar Julia inte på tävlingsnivå längre, men tränar fortfarande mycket.

Till Berlin på egen hand

Under ett par år spelade jag (och även min syster) seriespel i Berlin. Jag gjorde min första resa dit ensam när jag var 14 år. Jag minns pappas ord när han vinkade av mig på Skavsta ”Jag är så stolt över dig Julia”. När coachen hämtade upp mig i Berlin var jag jättenervös men det släppte snabbt när han presenterade mig för tjejerna i laget. Jag hade träffat honom på ett möte hemma i Sverige för att gå igenom min sjukdom. Både han och jag ville vara väl förberedda. Dagen efter var det match och jag vann både min singel- och min dubbelmatch. Nöjd och glad flög jag hem till Sverige igen, lyckligt ovetande om vad som skulle inträffa nästa vända till Berlin. Den gången följde min lillasyster Jonna med för att spela också och vi vann båda våra matcher. Men min match var väldigt tuff och drog ut på tiden Dessutom var det jättevarmt och jag fick fylla på med saft och banan i vartenda sidbyte. Den natten blev jag för första gången medvetslös på grund av en för hög insulindos, tillsammans med min lillasyster på ett hotellrum i Tyskland. När jag vaknade var hon helt söndergråten och min coach var alldeles uppjagad. Jag förstod inte vad som hänt eller var jag var. Men min lillasyster räddade mitt liv. Två veckor senare var vi tillbaka i Tyskland och vann även den matchen!

Julia var 14 år när hon spelade seriespel i Berlin.

Extra blodsockermätare

Idag spelar jag inte på tävlingsnivå längre men jag tränar fortfarande mycket. Lågt blodsocker efter en förmiddag på tennisbanan är inget ovanligt för mig. Jag brukar använda mig av en kapillär blodsockermätare (stick i fingret) under mina träningspass då min Libre är lite fördröjd. I och med att blodsockret svänger ganska snabbt under fysisk aktivitet så har jag alltid denna med mig, för att kunna ha bättre koll. När jag nu tittar tillbaka på mina år på tennisbanan är det med glädje och stolthet över vad jag presterade. Det jag saknade under tiden när jag var som mest aktiv var en förebild, någon elitidrottare med typ 1-diabetes som jag kunde se upp till och lära mig av. Därför är jag så himla glad för att det har ändrat sig och idag kan jag räkna upp minst fem elitidrottare med sjukdomen som alla är praktexempel på att idrott och typ 1-diabetes är fullt möjligt. Det kan ta tid att hitta rutiner som passar runt fysisk aktivitet, men ge inte upp. Låt inte sjukdomen hindra dig!

Hjälpte denna artikel dig?

Det här är en artikel från Sticket 2021 nr 1.

Vill du få hem tidningen Sticket till din brevlåda? Bli medlem genom att fylla i formuläret nedan.

Fyll i formuläret för att bli medlem

Jag ansöker om medlemskap för

Barndiabetesfondens integritetspolicy

Läs vår integritetspolicy här

×
  • {{ node.Name }}