Hipp, hipp, hurra – världens bästa Johnny!
Senast uppdaterad: 2023-10-09
Donera till Johnnys födelsedagsinsamling
Johnny Ludvigsson öppnar ytterdörren till sitt hem, hälsar varmt med ett handslag och vänder omedelbart in igen.
– Ett ögonblick, jag ska bara skriva färdigt, säger han och gör klart att vi ska följa efter honom in i arbetsrummet.
Han slår sig ned på kontorsstolen, lutar sig mot den ena av två datorer, fullt fokuserad på skärmen och tangenterna, samtidigt som han håller igång ett samtal med oss. Han verkar inte ha några problem att göra de två sakerna samtidigt.
Runtomkring datorerna på skrivbordet är det belamrat av papper och prylar. Såsom i hela arbetsrummet. Här samsas uppstoppade fåglar med fotografier på den stora familjen, eller när han träffat Drottning Silvia och Konungen, egna målningar, bland annat på barndomshemmet, lantgården utanför Nybro i Småland, och skulpturer av träkonstnären Rugstorparn, inklusive en byst på August Strindberg och en på Albert Engström. I ett hörn står en gitarr. Några av bilderna och målningarna föreställer hans hustru, Ulla, eller Pärlan, som han säger.
– Hon är helt fantastisk, förstår ni. Jag har haft sådan otrolig tur i livet.
Foto: Petrus Iggström
Det mesta som syns är ändå diabetesrelaterat. Som insamlingsbössan med några sedlar och mynt i och med swishnumret till Barndiabetesfonden fasttejpat på. Som matchtröjan med signaturer på.
– När jag fyllde 70 fick jag den av Leksands hockeylag. De har samlat in mycket pengar till Barndiabetesfonden.
Just här i arbetsrummet spenderar han större delen av sin vakna tid.
– Jag börjar väl vid halv sex, sex. Numera vaknar man tidigt, säger han med ett leende.
Men tidig har han nog alltid varit. Före pandemin, säger han, hade han för vana att ta bussen och åka till sjukhuset klockan 20 minuter i sex.
– Idag har jag varit inne på sjukhuset, men jag brukar inte vara där mer än en eller två gånger i veckan numera.
Vanligen har han flera zoom-möten under dagen. Då tycker han det är lysande med två datorer, en med mötet på, och en för annat jobb.
– Det är ju väldigt bra, säger han nöjt.
Mycket tid ägnar han åt att skriva, men framför allt med att läsa manus från andra forskare.
– Jag samarbetar ju med en förfärlig massa människor. Med universitetet i Gainesville, Florida, som jag förresten besökte förra veckan, har jag ett mycket tätt samarbete med. Och sen har jag en del samarbete med folk i Boston. Och Yale. Men sen har jag mycket samarbete med folk i London och Neapel... och i Rom. Och i Finland och i Oslo. Sen i Sverige, givetvis. För jag samarbetar med folk i Göteborg ganska mycket. Och i Örebro. Och en del på Karolinska. Och givetvis lite i Linköping. Jag leder en stor studie som pågår i Europa. Ja, alla möjliga ställen är det ju.
”Man skulle nog kunna hävda att jag är på gränsen. Jag är ju inte manisk, men jag är kanske lite hypoman.”
Han pratar snabbt och energiskt, utan pauser, gärna med många utvikningar, men utan att tappa tråden. Kanske lite som han arbetar.
Vanligen blir han sittande på sin kontorsstol fram till tio, elva på kvällen. Han arbetar sju dagar i veckan. De tidiga morgnarna börjar alltid med en rejäl frukost, vilket är det ena av dagens endast två mål mat. Kaffepaus tar han visserligen, nästan alltid tillsammans med Ulla, men aldrig med kaffebröd. Middagen börjar vanligen med lite fiberrik vitkål ”för att inte magsäcken ska tömmas för snabbt”. Han jobbar långa perioder utan avbrott. Han blir helt enkelt inte trött.
Foto: Petrus Iggström
– Man skulle nog kunna hävda att jag är på gränsen. Jag är ju inte manisk, men jag är kanske lite hypoman. Jag är optimistisk och åt det gladare hållet, och det sitter i fortfarande. Jag får inga svackor heller, vet du, det är konstigt. Ett annat intressant fenomen är att jag är ganska okänslig för smärta. Jag har aldrig haft ont i huvudet, det är ingen som tror på det, men såvitt jag vet har jag aldrig haft det. Slår jag mig och det rinner blod, kan Ulla säga, ”men det blöder ju!”. Jag har inte tänkt så noga på det.
Han har funderat på om det kan ha något att göra med hans endorfinproduktion.
– Jag vet inte om det också gäller för indianerna, säger han och skrattar.
Det där med indianerna blir begripligt om man vet att Johnny Ludvigsson ofta säger att han ”kanske är indian”, apropå hur hans blodsocker uppför sig.
– Indianerna kunde vara utan mat och springa efter bufflar i 24 timmar. De blev inte hungriga och fick inte lågt blodsocker. Och så är det ju med mig. Jag kunde gå på jouren om fredag och komma hem på måndag kväll, utan att ha ätit. Jag blev aldrig låg i blodsocker. Men det beror ju på att jag är insulinresistent.
Faktum är att hans blodsocker i yngre år var så stabilt att han på en kongress kunde vinna en då avancerad blodsockermätare.
– Det var lätt för mig. Jag hade nästan alltid exakt samma blodsocker, om jag åt eller inte. Det låg på 3,9, 4,0 eller 4,1.
Men det var då det.
– När glukossensorerna kom 1999 var vi i Linköping bland de första som fick möjlighet att använda dem. Och då satte jag den på mig själv först, innan vi satte den på några barn. Du förstår, på världskongressen i Bryssel 1973 hade japanen Shichiri visat en glukossensor. 26 år senare kom den på marknaden. Det tog 26 år!
– Ja, nåväl, då satte jag på mig sensorn, strax före jul, vi var på en adventstillställning, där vi åt, och då upptäckte jag att mitt blodsocker ibland var alldeles för högt. Så då förstod jag, okej, jag har typ 2-diabetes. Jag blev nästan lite illa berörd, faktiskt. Jag tyckte det var lite irriterande och lite farligt.
Johnny Ludvigsson upplevde inga symptom men mätaren talade sitt tydliga språk.
– Jag var 1,84 och jag vägde 83 kg. Jag tänkte, okej, då får jag väl gå ned 15 kilo. Jag var ju längre då än jag är nu. Nu är jag tydligen bara 1,78. Det är inte klokt, men när man blir gammal så minskar kotor och diskar. Jag har ju sjunkit nästan 6 cm i längd.
– Jag har aldrig varit överviktig, inte ett dugg. Men faktum är att om man går ner, det vet man ju nu, det visste man nog inte lika tydligt då, att går man ner 15 procent av sin kroppsvikt, då kommer 70 procent av de som har typ 2-diabetes att klara sig utan läkemedel.
”Så då förstod jag, okej, jag har typ 2-diabetes. Jag blev nästan lite illa berörd, faktiskt.”
– Men då sa kolleger, du måste vara sjuk, det är något fel på dig. För du går ju ner i vikt hela tiden. Men ville utreda mig, nästan som om jag hade fått cancer. Men det hade jag inte alls fått. Då sa de, så kan man inte göra för då går man ju upp igen. Men det tänker jag inte göra, sa jag.
Vilket han naturligtvis inte har gjort. Förr vägde han sig ofta för att kontrollera. På söndagarna vägde han som mest.
– Då kanske man hade varit social och ätit lunch eller något sånt där. På torsdag morgon vägde jag som minst. Men jag höll mig runt mina 68 kilo.
Numera är han nere på mellan 65-66 kilo. Han är lite mager om benen, tillstår han.
– Men det är otroligt att det går att stabilisera blodsockret! Jag hör till dem som har möjligheten att lyckas med det, och som inte förlorat insulinproduktionen.
– För många är det allt för svårt att gå ned i vikt. De kan liksom inte riktigt avstå ifrån att äta wienerbröd någon gång eller lite det ena eller det andra. Så de som lyckas gå ned i vikt tenderar att gå upp igen. Jag är ju lyckligt lottad, som kan hålla vikten.
Foto: Petrus Iggström
Han återkommer till det, att han är lyckligt lottad.
– Jag är född under en lycklig stjärna på något vis. Jag har ju haft världens tur.
Det är inte bara det att han tackar sin speciella metabolism, som tjänat honom väl. Han är tacksam för sin stora familj, som han nämner ofta, fem barn och 12 barnbarn, har det hunnit bli – och inte minst sin fru Ulla, som han för på tal många gånger under samtalet.
– Såg ni henne? Nej? Tjusig tjej! Vi har varit ihop i över 60 år. Javisst, det är inte klokt. Vi firade förlovningsdag i förrgår. Visst är det märkligt. Ja det måste jag säga. Att man kan stöta på en tjej, jag minns det precis, jag stod och hängde mot ett piano. En kompis som heter Johan satt och spelade. Och sen så gick hon förbi. Hon var ju jättetjusig. Och det märkliga är att hon är det fortfarande. Sen dansade vi på kvällen. Efter det var det klippt.
Han har också lyckats behålla sitt intresse för yrkeslivet och haft energin att arbeta mycket under många år.
– Redan som barn var det så. Jag har fyra äldre syskon och när äldsta brorsan började realskolan och skulle lära sig tyska då läste jag också tyska, och lärde mig det. Jag har alltid haft intresse och energi, och så har jag haft skapligt lätt för att lära mig.
Genom åren har han publicerat hundratals artiklar i välrenommerade tidskrifter. Han räknas till en av de absolut mest tongivande forskarna inom typ 1-diabetes och han har flera år utsetts till en av världens tio främsta experter på typ 1-diabetes av Exspertscape, som baserar sin ranking på artiklar i den internationella medicinska databasen PubMed.
”Då sa vi att vi bildat Barndiabetesfonden. Det var en enorm grej. Jag måste säga att jag fortfarande är så glad över det.”
Därtill är han grundare av Barndiabetesfonden. I början av sin yrkesbana arbetade han mer med barncancer än med barndiabetes. Han bildade Barncancerföreningen i sydöstra Sverige. När föreningen så småningom blev del av grunden till Barncancerfonden, och Johnny ju hela tiden också arbetat med typ 1-diabetes, där han hade sin forskning, och for land och rike runt för att delta och ibland organisera diabetesläger och hålla föredrag, tänkte han:
– Herregud, vi måste ju göra samma sak på diabetessidan.
Foto: Petrus Iggström
Tillfället uppstod när det då populära TV-programmet Café Norrköping ringde upp och meddelade att Östgötateatern skulle sätta upp Astrid Lindgrens “Junker Nils av Eka” och ville skänka premiärintäkterna till Johnnys forskning.
– Då fick jag idén direkt. Så jag sa till dem, tack så mycket, men skänk inte pengarna till min forskning. Vi bildar en fond, Barndiabetesfonden.
Johnny ringde snabbt till den ideella välgörenhetsorganisationen Lions, som han samarbetat mycket med, för att bilda en interimsstyrelse. En vecka senare satt han i TV-studion, 1989, tillsammans med Astrid Lindgren.
– Då sa vi att vi bildat Barndiabetesfonden. Det var en enorm grej. Jag måste säga att jag fortfarande är så glad över det.
– Jag hade kontakt sedan med Astrid, ända tills hon dog. Jag hade mycket med döden att göra. Astrid höll också på med döden. Med Bröderna Lejonhjärta och Nangijala.
Det är en parentes men jag föreslog att hon skulle bli medicine hedersdoktor vid Linköpings universitet, och det blev hon... Hon hade gjort så mycket för barn. Men hon ramlade i badrummet och kunde inte komma, så jag fick åka hem till henne på Dalagatan och överlämna hennes insignier, ring, hatt och diplom.
Kort efter Barndiabetesfondens grundande skrev en flicka en dikt om sorg som publicerades i Östgöta Correspondenten. Flickans syster hade avlidit. En reporter på tidningen blev så berörd av dikten att han intervjuade Johnny – som tidigare hade haft systern som patient – skrev flera artiklar om typ 1-diabetes, och startade en insamling. På en månad samlades det in nästan en miljon kronor. Det var mer pengar än diabetesforskningen hade kunnat drömma om dittills.
”Än så länge har jag ingen nedgång. Jag håller snarare på att öka.”
Foto: Petrus Iggström
Men Johnny Ludvigsson är idag ändå lite frustrerad. Frustrerad för att forskningen inte har gått fortare fram. Frustrerad för att Barndiabetesfonden inte har blivit ännu större.
– Jag är glad att Barndiabetesfonden bildades. Jag är glad att den har funnits. Och den har spelat en betydelsefull roll. Men jag är besviken över att det har varit så svårt att få den att växa. Jag är så förvånad över att människor inte tycks bry sig.
Själv fortsätter han att engagera sig. Han är numera hedersordförande för Barndiabetesfonden, skriver oförtrutet vidare i tidningen Sticket, på hemsidan, och engagerar sig i kulisserna. Och som alla i Linköping vet är han ofta ute och skramlar med insamlingsbössan, och står vid lotteristånd.
– Javisst, nästa lördag ska Ulla och jag stå på Melins torg. Vi har gjort i ordning priser för 400 lotter. Vi har massa grejer här som vi kan använda och sen brukar Ulla fixa lingonsylt, äpplemos, saft, och baka hålkakor. Sen ska vi ut på Äldredagen också. Och vid advent står vi på marknaden. Ja, vi ställer upp.
Några tankar på att trappa ned, nu när 80-årsdagen närmar sig, har han inte.
– Har man tur, som jag, så funkar systemet. Och så länge som jag upplever att jag hänger med och att jag kan bedriva meningsfull forskning, ja då gör jag väl det då. Än så länge har jag ingen nedgång. Jag håller snarare på att öka.