Denna webbplats använder cookies för att ge dig den bästa möjliga upplevelsen. Fortsätter du innebär det att du accepterar att cookies används.
{{ node.Name }} {{ node.Name }}

Att vara ung och leva med typ 1-diabetes är inte alltid lätt

För många är tonåren en jobbig period i livet. Under tonårstiden sker det många förändringar i tillvaron, man kommer i puberteten och kroppen förändras mycket. Även hjärnan utvecklas under den här tiden.

Med hjälp av avbildningstekniker har forskarna visat att ungdomars hjärnor har områden där nya synapser bildas snabbt och mognar fortare medan det i andra områden bildas färre synapser och nätverk. Pannloben som sitter längst fram i hjärnan och som ansvarar för vår kognitiva förmåga, det vill säga planering, förstånd och beslutsfattande mognar sist och fortsätter att utvecklas ända fram till 25–30 års åldern (Hjärnfonden). Det är således inte helt lätt att vara tonåring och också behöva hantera de stora krav som typ 1-diabetes innebär i vardagen (planering, konsekvenstänk, impulskontroll).

Vi ser en ökning av psykisk ohälsa hos barn och ungdomar. Att vara tonåring och också ha typ 1-diabetes kan för många vara extra tufft. Många ungdomar med typ 1-diabetes som jag träffat i rollen som psykolog hade önskat ett större stöd vad gäller det psykiska måendet och sin sjukdom. Vi vuxna kan dels stötta unga till att få en bättre metabol kontroll men också fokusera på att höja livskvaliteten och lusten till att leva med sin typ 1-diabetes.

Forskning visar

Vi ser i forskning att tonåringar och unga vuxna med typ 1-diabetes, på gruppnivå, tenderar att få ett högre HbA1c-värde. Unga vuxna med typ 1-diabetes är på grund av pubertetsrelaterade beteenden, särskilt sårbara för psykisk ohälsa och har också visat sig ha svårare att sköta sin sjukdom med mindre stabila blodsockervärden som konsekvens, vilka båda förhöjer risken för diabeteskomplikationer (Northam et al.,2004; Urbach et al., 2005). I den offentliga vården är det psykosociala stödet ofta bristfälligt trots att behovet av stöd är stort hos patientgruppen. Att komma upp i tonåren är för de flesta en krävande period i livet och inte minst när du också har typ 1-diabetes. Tonåringar vill gärna vara en del av gruppen och inte stå ut/vara annorlunda vilket gör det extra känsligt att behöva kontrollera blodsocker och ta insulin vid måltid. Många äldre barn blir också mer medvetna om sin sjukdom och framtida komplikationer samt behöver ta mer ansvar för sin sjukdom för att kunna bli mer självständiga. Detta kan resultera i ökad oro och stress.

Barn och ungdomar

Hos barn och ungdomar kan det vara extra svårt att hitta en balans mellan insulinbehandling, kost och fysisk aktivitet på grund av stor variation i tillväxt, matvanor och aktivitet. Det är stora krav för en tonåring att hantera och hjärnan är inte fullt utvecklad, vilket vi lätt kan glömma bort. Forskning visar att det riskbeteende som ofta är karaktäristiskt i tonåren beror på en obalans mellan de olika områden i hjärnan som hanterar känslor (det limbiska systemet) respektive förstånd (pannloberna). Eftersom pannloberna utvecklas långsamt mognar kontrollerande funktioner mycket senare än känslo- och driftsfunktioner vilket kan vara en förklaring till att ungdomar tar större risker än vuxna och har ett mer impulsivt beteende. ”Bromsen”, det vill säga pannloben, fungerar sämre och därför kan känslorna ta över.

Ökad risk för depression, ångest och ätstörningar

Forskning visar att unga personer med typ 1-diabetes har en ökad risk för depression, ångest och ätstörningar jämfört med personer utan en kronisk sjukdom och det finns därmed extra skäl till att stötta gruppen mer med psykologiskt stöd och behandling. Ätstörningar är vanligt hos tonåringar generellt och hos flickor med typ 1-diabetes får cirka 7 % en ätstörningsdiagnos, vilket är dubbelt så många som hos flickor utan sjukdomen. Den psykologiska stressen hos tonåringar med typ 1-diabetes är också förhöjd vilket kan leda till sämre blodsockerkontroll. Studier visar att behandling av psykiska sjukdomar också leder till bättre metabol kontroll (Delamater, Wit, McDarby, Malik, Hilliard, Northam & Acerini, 2018).

Naturligtvis ser det olika ut och för många med typ 1-diabetes fungerar tonåren väl. Resultaten ovan är på gruppnivå men vården och föräldrar skulle ändå kunna stötta mer och fånga upp ungdomar som mår psykiskt dåligt. Tonåren är en tid att hitta sin egen identitet, att börja distansera sig från sina föräldrar och bli självständig. Typ 1-diabetes kan upplevas som ett hinder för detta men det är viktigt att man som förälder vågar låta sin tonåring ta eget ansvar och också göra fel ibland för att lära sig. Enligt teorin om psykologisk reaktans (John Brehm, 1972, 1981) är det så att hot som en person känner mot sin frihet att bestämma över sig själv skapar en vilja att återupprätta autonomin, det vill säga, rätten att bestämma själv. Detta innebär att det finns en naturlig reaktion hos oss människor att komma med motargument om någon försöker övertala oss att göra en förändring. Att förmana, informera, hota är således ett bemötande som inte fungerar för att få personer, i detta fall unga personer med typ 1-diabetes, att göra beteendeförändringar.

Naturligtvis ser det olika ut och för många med typ 1-diabetes fungerar tonåren väl. Resultaten ovan är på gruppnivå men vården och föräldrar skulle ändå kunna stötta mer och fånga upp ungdomar som mår psykiskt dåligt. Tonåren är en tid att hitta sin egen identitet, att börja distansera sig från sina föräldrar och bli självständig. Typ 1-diabetes kan upplevas som ett hinder för detta men det är viktigt att man som förälder vågar låta sin tonåring ta eget ansvar och också göra fel ibland för att lära sig. Enligt teorin om psykologisk reaktans (John Brehm, 1972, 1981) är det så att hot som en person känner mot sin frihet att bestämma över sig själv skapar en vilja att återupprätta autonomin, det vill säga, rätten att bestämma själv. Detta innebär att det finns en naturlig reaktion hos oss människor att komma med motargument om någon försöker övertala oss att göra en förändring. Att förmana, informera, hota är således ett bemötande som inte fungerar för att få personer, i detta fall unga personer med typ 1-diabetes, att göra beteendeförändringar.

Så vad kan vi göra istället?

– Utforska ungdomens egen syn på situationen och lyssna aktivt. Ställ öppna frågor kring hur du kan stötta din tonåring. Öppna frågor är frågor som kan ge breda svar och ej styr samtalet åt ett håll. Börja med ”Hur?, På vilket sätt?
Vill du berätta om?”. Undvik ordet ”Varför?” då det för många uppfattas som ifrågasättande och konfrontativt.

– Ha ett samtal med din tonåring om hur hen önskar att du som förälder ska förhålla dig till sjukdomen? Vad önskar tonåringen få stöd i? När ska du backa? Vad blir emotionellt svårt? Utvärdera gärna regelbundet hur det fungerat för barnet i fråga.

– Undvik tjat och förmaningar då detta ofta leder till konflikter och en försämrad relation mellan förälder och barn.

– Ha fokus på allt som fungerar och uppmärksamma det.

– Fokusera på att också prata om annat än typ 1-diabetes när du träffar ditt barn, det är så lätt att börja ett samtal med frågan ”Hur har blodsockret varit?” men håll inne denna impuls och fråga om skola, kompisar, fritidsintressen etc.

– Verkar tonåringen vara ledsen, ha ångest, fånga upp det och hjälp hen att få professionell hjälp via Ungdomsmottagningar, Diabetesmottagningar eller eventuellt via Barn- och ungdomsmedicinska mottagningar.

I min egen studie där unga vuxna med typ 1-diabetes erbjöds psykologisk behandling (enligt Acceptance and Commitment therapy), i grupp upplevde flera deltagare en förhöjd upplevd livskvalitet, minskad skam för sin sjukdom och mindre dömande av sig själva när blodsockret ej var stabilt. Vi såg också minskade nivåer av depressionssymtom. Vi kan således göra mycket för att höja livskvaliteten hos våra unga med diabetes och skydda dem mot psykisk ohälsa.
/Sara Hammer, leg psykolog,
medlem av MIN

Hjälpte denna artikel dig?

Det här är en artikel från Sticket 2020-nr 4.

Vill du få hem tidningen Sticket till din brevlåda? Bli medlem genom att fylla i formuläret nedan.

Fyll i formuläret för att bli medlem

Jag ansöker om medlemskap för

Barndiabetesfondens integritetspolicy

Läs vår integritetspolicy här

×
  • {{ node.Name }}