Jag möter Petronella på ett fik i centrum. Hon är lika sprudlande glad som alltid. På utsidan syns ingenting men på insidan döljer sig en lång T1D-historia. Petronella debuterade när hon var ett år gammal, för 24 år sedan. När hon kom in till sjukhuset var hon riktigt dålig. Det tog två dygn innan personalen med säkerhet kunde veta att hon skulle klara sig. Hon berättar att hennes far, som fått typ 1 diabetes knappt ett år innan, tog det väldigt hårt medan hennes mor såg positivt på att de skulle hitta vägar att lösa de nya problem som skulle komma att uppstå. På grund av sin knappa ålder minns Petronella inte mycket från de första åren med typ 1 diabetes men hon har ett starkt minne från en dag när hon var runt 3 år. ”Sprutorna och nålarna var så långa på den tiden, jag kommer så väl ihåg en gång när mamma och pappa la mig över armstödet i soffan för att ge min en spruta i skinkan” minns hon.

Petronellas familj består av far (T1D), mor, storasyster, storebror och lillebror (T1D). Petronella berättar med ett leende om en kommentar hennes syster lagt strax efter Petronella blivit sjuk. En bekant sa till min syster ”åh stackars dig att din lillasyster blivit så sjuk och kommer vara det resten av livet” varpå min syster svarade ”hon har fått en sjukdom men hon behöver väl inte vara sjuk hela livet för det”. Det mottot har jag levt efter sedan dess, förklarar hon. Jag ser inte mig själv som sjuk, jag må ha en sjukdom, men sjuk är jag inte och jag kommer aldrig låta min typ 1 diabetes hindra mig.

En gång där det trots det blev T1D 1-0 mot Petronella var när hon i tonåren spelade som mest innebandy. Adrenalinpåslagen före match blev så höga att det tillslut inte fungerade längre. Hon spelade med 20-25 i blodsocker vilket både gjorde henne irriterad och kroppen helt slut. Hon berättar om att hon provade att vila/sova innan match för att inte få så stort adrenalinpåslag men det fungerade inte. Efter matchen när adrenalinet släppt fick hon under flera timmar kraftiga känningar. Tillslut tyckte varken hon eller hennes läkare att situationen var hållbar längre och hon var tvungen att sluta. Typ 1 diabetesen fick vinna.

Men Petronella gav aldrig upp hoppet om att kunna hålla på med någon idrott eller fritidsaktivitet. För två år sedan bestämde hon sig för att hoppa på en nybörjarkurs i bugg. ”Jag grät hela vägen hem efter första kurstillfället för det kändes så ensamt och läskigt när jag inte kunde någonting” berättar hon. Hon åkte trots det dit gången efter och sedan var hon fast. Idag dansar hon minst 2-3 gånger i veckan, och blodsockret håller sig stabilt, 1-1. Under året har hon även tävlat i bugg och trots adrenalinpåslag har blodsockret varit ok. HA! 2-1 till Petronella!

Innan vi skiljs åt frågar jag Petronella om typ 1 diabetesen har lärt henne något eller om det är något hon har den att tacka för. Hon svarar:
Jättemycket! Jag hade aldrig varit så envis utan det, aldrig haft den drivkraften jag har idag. Jag tror också att det har gett mig styrkan och viljan att lära känna min kropp och mycket kunskap om kost. Jag hade inte haft lika bra rutiner utan det och rutiner gör enbart att kroppen mår bra så det är jag tacksam att jag fått lära mig. Det har också gjort mig ödmjuk och öppen för att förstå andra och deras situationer. Man blir nyfiken på att vilja förstå hur det är, inte läsa om en viss sjukdom utan verkligen vilja förstå personen bakom det och hur hen har det.

Faktaruta:
Namn: Petronella Rundwall
Ålder: 25
Gör: Jobbar på IKEA
Hjälpmedel: Medtronic minimed 640g med tillhörande sensor
Största önskan: Att säga att jag har haft diabetes och att bli mamma. Inte rädd för att barnet ska få typ 1 för hon vet att hon kommer kunna ge hen de bästa förutsättningarna att klara det bra.
Bästa tips: Modig diabetiker, både mot sig själv och andra. Var modig och våga utmana dig själv!
Favoritsak att äta när du är låg: kakor av alla dess slag!