Sonen Otto fick diabetes – nu vill Olof Wretling rita om diabeteskartan

Senast uppdaterad: 2022-11-17

För ett år sedan kunde Olof Wretling inte så mycket om diabetes. Men så fick hans son Otto typ 1-diabetes, och numera är Olof lite av en expert på ämnet. Han har ägnat timmar (läs dagar) åt att googla och läsa allt han kommer över om sjukdomen. 

– För mig är det viktigt att förstå vad Otto går igenom. Det är en trygghet att vara påläst, inte minst för att kunna hjälpa honom på bästa sätt. Jag tänker att de flesta människor agerar så när en närstående blir allvarligt sjuk, för det gör att man står lite stadigare när allt kring sjukdomen är så svajigt, säger Olof. 

Det var i mitten av december förra året som Otto fick sin diabetesdiagnos. Olof befann sig på Södra teatern i Stockholm och skulle precis gå upp på scenen när han fick telefonsamtalet från sin fru och tillika Ottos mamma, Sofia. Hon och Otto befann sig på Centralsjukhuset i Karlstad, och Otto hade tagit ett blodprov som visade ett alldeles för högt blodsockervärde. Nu skulle han skrivas in på diabetesmottagningen.

Trots det chockartade beskedet lyckades Olof genomföra sin föreställning på Södra teatern. I bilen hem till Karlstad samma kväll var tankarna många. Och oron var stor över hur Otto mådde och hur de som familj skulle hantera sjukdomen. Dessutom var Olof, trots läkarnas besked, inte helt övertygad om att Otto hade typ 1-diabetes. Och det tvivlet skulle hänga kvar i flera dagar. 

– Otto mådde ju utåt sett så bra. Han hade inte utvecklat några ketoner (syror som bildas om cellerna förbränner mycket fett, reds anm) och var inte illamående eller ens särskilt trött. Så det tog faktiskt fyra–fem dagar innan jag förstod eller kanske snarare gick med på att Otto faktiskt var sjuk. Jag kan så här i efterhand se vissa tecken, som att han under hösten inte gick upp i vikt som han borde, men det är ju sådant man sällan tänker på där och då, eller i alla fall inte kopplar till en allvarlig sjukdom, säger Olof. 

”Men det är klart att det är jobbigt för honom ibland, som när han har vad vi kallar ’festisnätter’ och han blir så låg att han måste väckas och dricka Festis för att få upp blodsockret.”

Efter en vecka inlagda på diabetesmottagningen, där familjen fick stöttning och kunskap om sjukdomen – av ett barndiabetesteam som Olof beskriver som fantastiskt – fick de komma hem. Det var nervöst såklart, säger Olof, men samtidigt var han och Sofia fast beslutna om att ge Otto bästa möjliga start med sjukdomen. 

– Vi såg hur lugn Otto var, och fortfarande är, kring sin sjukdom. Och vi kände båda att; kan han vara sådär chill, då ska vi också försöka vara det. Otto har två kompisar som har diabetes, så för honom är det inget konstigt eller läskigt. Det kan snarare tvärtom säkert kännas lite coolt, lite märkvärdigt. Men det är klart att det är jobbigt för honom ibland, som när han har vad vi kallar ”festisnätter” och han blir så låg att han måste väckas och dricka Festis för att få upp blodsockret. Det är inga roliga nätter, för någon av oss, berättar Olof.

Otto har en insulinpump, men eftersom han fortfarande har mycket egen insulinproduktion kvar så är pumpen inställd på manuellt läge. Det innebär att insulintillförseln är förprogrammerad, vilket enligt Olof ofta stämmer, men med en tioåring som gillar att spela fotboll och kanske inte alltid kommer ihåg att äta sitt mellanmål kan det också bli att blodsockret åker bergochdalbana ibland. 

Olof är i sitt yrke ofta på resande fot och så även den här sommardagen när vår intervju äger rum. Därför sker samtalet över telefon. Olof sitter i bilen på väg från Karlstad ner till Malmö för att medverka i ett tv-program. Sedan hem igen för att ett par veckor senare återigen bege sig söderut och spela in barnprogrammet ”Sommarlov”. Och så regisserar han för nionde året i rad bygdespelet ”Värmlänningarna på Ransäters hembygdsgård”. 

I höst blir det Sverigeturné med föreställningen ”Kaffet”, som han beskriver som en berättarstandup om en tågresa han gjorde mellan Umeå och Stockholm, där han i sin kupé fick sällskap av författarna Torgny Lindgren, Sara Lidman och PO Enquist, alltmedan han själv var ordinerad talförbud från läkaren.

– Jag älskar att åka runt i Sverige och stå på scen och träffa publiken. Det är ju därför jag valt det här yrket. Samtidigt har jag numera ett barn med diabetes, så det finns ju en oro att lämna honom så pass länge, och dåligt samvete över att Sofia ska behöva ta nätterna själv. Men tack och lov för mobiler. Jag kan avlasta henne genom att vara standby på appen som är kopplad till sensorn och så har vi ju båda daglig sms-kontakt med Ottos lärare, säger Olof.

”Vi kan alla göra något, och min del i det hela som offentlig person är att sprida så mycket kunskap jag kan om sjukdomen. Svensk diabetesforskning är i världsklass, men det behövs såklart alltid mer resurser, mer pengar, och att fler får kännedom om sjukdomen.”

Sedan i våras är Otto med i ett forskningsprojekt vid Uppsala universitet där man testar att ge barn stamceller, med förhoppningen att bibehålla deras egenproduktion av insulin. Detta skulle kunna ge förutsättningar för en enklare sjukdomshantering med minskad risk för långsiktiga komplikationer. Olof är tacksam för de framsteg som sker inom forskningen, samtidigt som han anser att vi kan och måste göra mer. Och han säger med bestämdhet att han vill vara med och rita om diabeteskartan.

– Vi kan alla göra något, och min del i det hela som offentlig person är att sprida så mycket kunskap jag kan om sjukdomen. Svensk diabetesforskning är i världsklass, men det behövs såklart alltid mer resurser, mer pengar, och att fler får kännedom om sjukdomen. För typ 1-diabetes kan drabba vem som helst, när som helst. Förra året drabbade sjukdomen vår familj. 

– Mitt mål är att när Otto tar studenten ska diabetes gå att bota. Det kan tyckas vara ett högt mål, men samtidigt inte ouppnåeligt, säger Olof. Och det finns inget tvivel i hans röst. 

Sara Palmkvist

Det här är en artikel från Sticket 2022 nr 3.

Vill du få hem tidningen Sticket till din brevlåda? Bli medlem genom att fylla i formuläret nedan.