Kramper och hallucinationer

Senast uppdaterad: 2020-06-08

Jag försöker få ögonkontakt med henne men blicken är tom och det känns som om hon stirrar rakt igenom mig. Jag känner mig lugn och trygg trots den obehagliga situationen. Jag är påläst och vet hur jag ska agera. Hämta blodsockermätaren. Hämta glucagonsprutan! ropar jag till Jonny. Jag kommer till och med ihåg att be honom stänga av plattan till gröten.

I väntan på att Jonny kommer med grejerna talar jag lugnt till Linn. Jag ber henne vara lugn. Jag säger att jag finns där och att hon inte behöver vara rädd. Jag stryker henne över ryggen och försöker ge henne den trygghet hon behöver. Det är första gången hon krampar sedan hon fick typ 1-diabetes.

Jonny gör vad jag ber honom om – inte mera. Han lägger bara blodsockermätaren och glucagonsprutan på sängen och sedan sätter han sig ner. Han ser rädd ut. Jag vill fråga hur han känner sig men jag avstår – jag vill inte att Linn ska höra svaret.

Blodsockermätaren visar 2,6 mmol/l. Jag kan inte begripa varför hon krampar.

Hennes blick stirrar fortfarande rakt igenom mig. Jag stryker bort en svettig hårslinga från hennes panna. Jag stryker henne över kinden och talar lugnt till henne: Mamma och pappa är hos dig. Vi älskar dig. Snart kommer du må bra igen. Linn är lugn och trygg. Efter några minuter slutar hon att krampa. Hon kryper ihop och börjar gråta – det gör så ont i mitt hjärta. Efter ytterligare några minuter säger hon med klar stämma: Oj, vad svettig jag är! Samtidigt kan jag se på hennes blick att hon är tillbaka hos oss.

Efteråt kan Linn inte redogöra för förloppet. Hon har enstaka minnesbilder från händelsen. Hon minns mina ord att hon ska vara lugn och hon minns när jag injicerar glukagonet. Hon minns inte kramperna eller att hon har varit ledsen. Däremot kan hon detaljerat berätta om hallucinationerna hon hade. Hon berättar om dom små färgglada gubbarna som kröp i mitt ansikte. Linn blev inte rädd för gubbarna hon såg för de såg snälla ut tyckte hon. En del var enfärgade och en del var tvåfärgade. Benen var raka som streck och de saknade fötter. Hon såg också en liten tvåfärgad gubbe som klättrade på hennes näsa. Hon tänkte: Bara du inte kryper in i min näsa. Teckningen ovan ritade hon efter att vi hade ätit frukost – ett sätt att bearbeta det som hände.

Skrivet av: Anna, mamma till Linn som fick diabetes typ 1 den 11 januari 2009

Skicka e-post