Han har levt med typ 1-diabetes i nästan 60 år

Senast uppdaterad: 2021-01-05

Björn Björkman är 83 år gammal och bor i Finspång. Tillsammans med frun Junis har han sonen Per Erik och dottern Ann-Sofie. I början av 1960-talet fick familjen ett oväntat besked när Björn drabbades av typ 1-diabetes, 26 år gammal.

– Det var på hösten 1963 som jag började känna av symptomen. Jag var väldigt törstig och gick ned i vikt. Vi kom inte på vad det var förrän i januari 1964 när jag blev inlagd på Sahlgrenska universitetssjukhuset och fick diagnosen typ 1-diabetes. När jag fick det här beskedet så visste jag att det här är en sjukdom som man inte kan bota. Därför bestämde jag mig direkt för att leva med sjukdomen och inte för eller mot sjukdomen. Jag tror man behöver ha den inställningen för att kunna leva bra. Min fru var färdigutbildad sjuksköterska på den här tiden och hon har hjälpt mig mycket genom åren, säger han.

Vid den här tiden var valmöjligheterna av tekniska hjälpmedel begränsade. Till skillnad från dagens insulinpennor användes glassprutor som krävde noggrann rengöring.

– Glassprutorna skulle kokas varje dag för att rengöras och sedan förvaras i sprit. Nålarna var några centimeter långa och ganska grova kommer jag ihåg. Man skulle dra upp exakt dos ur en flaska med insulin. Idag sticker man sig i magen med korta och fina nålar som nästan inte känns alls. Förr stack man alltid i benen så om man inte växlade ben blev man väldigt svullen, säger han.

En annan stor utmaning var att mäta sitt blodsocker regelbundet. Man kunde inte mäta blodsockret utan endast se om det fanns socker i urinen med hjälp av teststickor, berättar Björn.

När möjligheten att mäta blodsocker genom att sticka sig i fingret kom blev det en stor förbättring, men sticken kunde fortfarande bli besvärliga..

– Man fick växla mellan olika fingrar för att inte bli sönderstucken. Sedan några år mäter jag blodsocker med en sensor i armen. Då kan man mäta hur många gånger man vill med fingrarna i behåll. Sensorn larmar när värdet blir för lågt. Det är en väldigt stor skillnad för nu kan jag ha koll på blodsockret på ett helt annat sätt, säger han.

Har du funderat på att sätta in en insulinpump?

– När pumparna kom tackade jag nej för jag var rädd att jag inte skulle kunna bada och basta som vanligt men idag hade jag aldrig tvekat på att sätta in en pump. Jag har blivit så gammal nu och är van vid det här men jag kanske kommer fråga om en pump i framtiden. Idag känner man sig säkrare för nu kan jag själv kompensera med insulin om jag är på väg att ligga för högt och äta något när jag är på väg att ligga lågt, säger han.

Med tiden har de tekniska hjälpmedlen utvecklats och hjälpt många att hantera sin typ 1-diabetes bättre. Nu tror Björn att forskarna snart kommer att kunna hitta ett botemedel.

– Redan för 50 år sedan stod det i tidningen att forskarna var nära ett botemedel för typ 1-diabetes, men att det kanske skulle dröja ungefär fem år. Så blev det ju inte riktigt men idag tror jag att forskarna börjar närma sig. Kan man bota sjukdomen så skulle man kunna ge många människor ett bättre liv, säger han.

– Jag tror att forskningen är särskilt viktig för att det är så många barn som drabbas. För dem är det både en livslång och livshotande sjukdom. Det är jätteviktigt att forskningen går framåt, säger Junis.

Vad tror du är nyckeln till att hitta ett botemedel?

– Jag tror att vaccin kommer att vara lösningen för att förhindra att fler drabbas av typ 1-diabetes. Sedan tror jag att celltransplantationer kommer att kunna vara en lösning för dem som lever med sjukdomen. Man kan ju se vilka som löper risk att få typ 1-diabetes och kan man ge vaccin innan de drabbas vore det ju jättebra. Jag tror att man behöver jobba på båda sakerna samtidigt och då behövs det mer pengar till forskningen, säger Björn.

Idag har Björn levt med sin sjukdom i 57 år och förutom någon enstaka allvarlig insulinkänning har han klarat sig bra utan vare sig komplikationer eller följdsjukdomar, något de tror att de kan tacka goda kost- och motionsvanor för.

– Junis bestämde sig för att vi skulle äta lämpligt och regelbundet. Hon vägde maten i början men vi har egentligen inte gjort något speciellt med kosten. Vi har bara ätit efter kostcirkeln med koll på mängden fett och kolhydrater. Sen så tror jag att motion är viktigt. När vi kom till Finspång 1969 cyklade jag till jobbet och hem på lunchen så det blev cirka en mil om dagen. Nu går jag tre-fyra kilometer varje dag och jag har seglat i 45 år utan några problem alls. Sedan tror jag att inställningen gör väldigt mycket för att kunna leva ett bra liv med typ 1-diabetes, säger han.