En dag i taget, sakta men säkert...

Senast uppdaterad: 2020-06-08

Den 2/11 2009, på barnmottagningen på Falu Lasarett, fick vår dotter Elin diagnosen typ 1-diabetes. På bara ett ögonblick kastades hela vår tillvaro omkull och vår vardag blev sig aldrig lik igen...

Elin skrevs in på avdelning 34 direkt och vi bodde där tillsammans med henne största delen av november månad. Vi trodde där och då att vi aldrig skulle klara av att ta hand om vår dotter själva igen, vi kunde inte ens föreställa oss att börja leva utanför sjukhusets väggar...

De första två dygnen fick Elin insulin via en kanyl i armen och blodsockret kollades via en kanyl i den andra armen. Mitt i allt elände så var vår lilla tjej så modig och glad och tyckte att allting var rätt spännande.

När kanylerna togs bort efter två dygn började helvetet med blodsockerkontroller via stick i fingret och insulininjektioner med sprutor. Första dagarna krävdes det tre personer bara för att hålla fast henne...

Efter några dygn gick det lättare och Elin accepterade till slut alla stick. Vi fick kämpa vidare med sprutorna men efter ytterligare några dagar fungerade även det. Barn är makalösa!! Vilka hjältar!

När vi blev utskrivna efter drygt två veckor var vi hemma några dagar sedan lades vi in på sjukhuset igen för då var det dags för Elin att få sin insulinpump. I Dalarna får alla barn under 4 år pump omgående. Pumpen, en Animas, har hon nu alltid i en väska runt magen och via en slang kopplad till kroppen med en kanyl får hon nu sitt insulin. Den gör att hon slipper sprutorna men vi måste alltid dosera vid varje måltid, blodsockret måste kontrolleras mycket noggrant och kanylen byter vi varannan dag.

Nu lever vi, sedan snart ett år tillbaka, med typ 1-diabetes dygnet runt och sjukdomen vilar aldrig, sover aldrig, tar aldrig semester...

Elins blodsocker måste kollas ca 10 ggr/dygn (både dagtid och ibland nattetid...) vilket alltså betyder över 3 650 stick i hennes små fingrar varje år...

Elin känner fortfarande oftast inte själv när hon blir låg eller hög så hon kräver ständig övervakning. På förskolan har hon fått en egen resurs som har det övergripande ansvaret och är med henne dom dagar hon är där. Hon är guld värd och den övriga personalen likaså. Det betyder så otroligt mycket att vi kan känna oss trygga och att Elin kan få vara precis lika mycket barn som alla andra

Vi försöker att leva som vanligt så mycket som det bara går. Vi jobbar fortfarande med att bygga upp en ny vardag och ett nytt liv men vi har accepterat sjukdomen och landat. Sorgen finns självklart där ändå, hela tiden. Vi vet att vi måste bryta ihop emellan åt för att kunna komma igen. Krascha för att finna ny styrka att kämpa vidare.

Där på sjukhuset, för snart ett år sedan, trodde vi aldrig att vi skulle kunna ta hand om Elin själva igen, att vi aldrig skulle våga göra någonting, att hela vårt liv skulle tas ifrån oss… Vi hade fel. Vi klarar detta! Det går! Vi kan se tillbaka och känna hur starka vi blivit, hur mycket vi lärt oss, hur sammansvetsade vi blivit. Våra familjer och syskon ställer upp till hundra procent och finns där för oss hela tiden. Även dom har lärt sig så mycket och vill att livet ska vara så mycket som förut som det bara går!

Vi vill ge andra föräldrar till nydebuterade barn hopp! Livet går vidare, trots allt. Vi vet hur det känns, vi har varit där. Vi vet hur hela livet bara rasar men vi vet också att livet fortsätter, att man lär sig att leva med sjukdomen. En dag i taget, sakta men säkert...

Tack och lov så har vi inte behövt kämpa mot myndigheter eller skola som så många andra föräldrar tvingas göra. Vi har hittills fått full förståelse för vår livssituation och det är vi så glada över.

Hur barn med typ 1-diabetes lever, hur den här kroniska sjukdomen påverkar precis allt och vilka komplikationer som blir följden om inte sjukdomen sköts på rätt sätt måste uppmärksammas!!

Vi vill rikta ett stort TACK till alla i vår närhet som finns där för oss, som alltid ställer upp och som gör att Elin kan leva sitt liv och vara den hon är fullt ut. Ni är guld värda allihop! Ingen nämnd ingen glömd!

Skrivet av: Helena Lindmark