”Mamma, jag tror att det är typ 1-diabetes, vi måste åka in”

Senast uppdaterad: 2022-02-16

16-åriga Adrian Iggsten bor halvtid i Älvsjö hos sin mamma och halvtid på Kungsholmen hos sin pappa. I samband med familjens Gotlandssemester i början av juli 2020 insjuknade han i typ 1-diabetes. Adrian hade själv börjat känna igen symptomen i samband med att han kommit hem från en konfirmationsresa.

Redan nästa morgon åkte familjen in till Visby lasarett där läkaren snabbt kunde konstatera att Adrian drabbats av typ 1-diabetes. Beskedet var något som väckte många känslor, berättar Tove.

– Då kände jag en stor sorg och det kan jag fortfarande göra. Han var 15 år och vi hade precis börjat låta honom pröva sina vingar och så fick vi håva tillbaka honom till boet. Det känns orättvist att han ska behöva leva med det här, men samtidigt har han varit så otroligt bra på att sköta sjukdomen själv. När vi låg inne fick vi mycket stöd av den proffsiga och trygga personalen på Visby lasarett. Tack vare dem fick vi en väldigt bra start och idag har vi ett fantastiskt diabetesteam på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Hans första år har varit jättebra även om jag tyckt att det varit otäckt, säger hon.

Din pappa har också typ 1-diabetes, hur har det påverkat dig i livet med sjukdomen?

– Jag tycker att vi har kommit varandra närmare eftersom jag verkligen kan relatera till honom vilket är väldigt positivt. Jag har fått många råd och han förstår verkligen vad jag går igenom. En kompis till mig har också typ 1-diabetes och han hjälpte mig mycket, särskilt i början. Pappa har så klart hjälpt mig mycket också men det är en annan grej att få stöd av en kille i samma ålder. Det känns nästan som att vi är bröder, säger Adrian.

Nu har det gått över ett och ett halvt år sedan sjukdomsbeskedet. Med tiden har familjen vant sig vid det nya livet, även om oron fortfarande finns kvar.

– Jag tror att jag alltid kommer oroa mig, men det hade jag gjort även om Adrian inte haft typ 1-diabetes. Det finns många grupper på Facebook som är jättebra, men vissa saker kände jag mig stressad över eftersom jag hittade saker att oroa mig för som jag kanske inte hade behövt. Då kände jag mig slarvig som inte var orolig för detta innan. Man får tänka vad som passar ens egen familj och förutsätta att alla vill göra det som är bäst för deras familj, säger Tove.

Adrian tycker själv att ansvaret bör ligga hos honom.

– Jag tror att ansvaret behöver gå mer från mina föräldrar till mig själv. Så länge jag ansvarar för min sjukdom kan jag testa vingarna som vilken annan ungdom som helst. Det enda är att jag behöver vara mer medveten och förberedd. Jag får spela utifrån de reglerna jag har, säger han.

Idag försöker familjen blicka framåt och hoppas på att forskningen ska leda till ett botemedel för typ 1-diabetes i framtiden.

– Jag kan leva ett bra liv trots min sjukdom, men det skulle vara en stor tyngd som lättar för mig om ett botemedel kommer. Jag skulle vara okej om jag lever hela mitt liv med typ 1-diabetes, men för många som har det mycket jobbigare än mig kan det kännas som en dödsdom. För deras skull vore det helt fantastiskt, säger Adrian.

– Alla som forskar kring typ 1-diabetes är så kompetenta att det känns självklart att de kommer hitta en lösning. Forskningen ger mig som mamma till ett barn med typ 1-diabetes otroligt mycket hopp. Att de får jobba på och inte stanna av i sin forskning är otroligt hoppfullt för oss som väntar. Vi tänker att ”En vacker dag får Adrian bli frisk”, säger Tove.