Viktoria blev frisk från typ 1-diabetes med transplanterad bukspottskörtel

Senast uppdaterad: 2025-03-07

Viktoria Lindqvist har haft typ 1-diabetes så länge hon kan minnas. Tre år fyllda diagnostiserades hon med sjukdomen som skulle följa henne i 44 år, och leda till att hennes njurar slogs ut.

Hon fick typ 1-diabetes vid en tid då man tog urinprov för att checka av blodsockret. En spruta med insulin per dag var behandlingen. Och så gällde det att äta på bestämda tider och räkna rätt på kolhydraterna. 

Sjukdomen var inget stort problem för Viktoria under uppväxten. Från hennes mamma och pappa fick hon bästa möjliga stöd. Hon levde ett minst lika aktivt liv som sina kamrater. Mycket kretsade kring fotbollen i Vivalla IF, där hon fick fira ett SM-guld som junior. 

Drabbades av ångestproblematik efter puberteten

Problemen kom efter puberteten, då hon mötte många nya känslor. Framför allt ville hon vara som alla andra, och göra som sina kompisar. Hon fick, som hon kallar det, en ”ångestproblematik”. Resultatet blev ett för högt blodsockervärde. 

– Jag visste att det var dåligt med högt blodsocker, och att man kunde få komplikationer senare av det. Men jag mådde psykiskt mycket bättre när jag låg högt. Ångesten var stark, så för att må bra i stunden brydde jag mig inte om eventuella komplikationer som kunde komma senare. 

Förmodligen gav ångesten henne också extra påslag av stress – som i sin tur bråkade med blodsockerbalansen. Ångesten, förstod hon senare, var kopplad till att leva med en kronisk sjukdom – och en händelse som följt henne i livet: när hon var fem, sex år gammal drabbades hon av en kraftig insulinkänning, hypoglykemi.

– Jag blev förlamad i halva kroppen. Rädslan för låga sockervärden och att inte kunna rå på situationen själv har legat i sedan dess. Jag får fortfarande obehag nu när jag tänker på det. Jag kan få samma obehagskänslor när jag är väldigt hungrig, den där känslan av en insulinkänning. 

I det unga vuxenlivet kunde till exempel menstruation, illamående och rädslan för att spy leda till svår ångest. Helt, rationellt, kan tyckas, då det på den tiden var mycket svårare att parera blodsockersvängningar. Hade hon haft tillgång till dagens egenvård tror Viktoria att hennes liv hade kunnat se annorlunda ut. Om hon hade kunnat mäta blodsockret och genast få en korrekt lägesbild, om hon snabbt hade kunnat justera med insulin när hon blev för hög.

– När jag var liten kunde man ta urinprov. Men det visade inte alls vad blodsockret låg på just då. Och sprutan med insulin togs en gång per dygn. Däremellan var man tvungen att passa alla mattider för att inte hamna i för lågt socker. 

Med hjälp av vården, terapi och en stöttande familj hittade Viktoria så småningom verktyg för att hålla sin ångest i schack. 

– Jag lärde mig leva med ångesten. Den kunde triggas i gång vid olika händelser, men jag har kunnat hantera det med den stöttning jag har fått, säger hon.

Blev oplanerat gravid

Redan som 19-åring startade hon sitt första företag. Och fram till idag har hon fortfarande eget bolag. 

– Så här efteråt ser jag en koppling i att jag kände mig låst med min diabetes, därför sökte jag friheten, att få styra min egen vardag i ett eget företag.

1997 träffar hon sin blivande man. Hon driver framgångsrikt företag och har det bra – även om hon ofta har högt blodsocker.

– Det kanske inte låter så nu när jag berättar, men jag är en superpositiv person. Jag har levt ett fantastiskt liv, poängterar hon. 

2006 blir Viktoria oplanerat gravid. 

– Jag har alltid tänkt att jag inte kommer att kunna bli mamma på grund av min diabetes. Som gravid ska man ha ett blodsockervärde som en frisk person. Och eftersom jag har haft svårt med det så har jag känt att jag aldrig kommer att klara det. Men jag är väldigt barnkär. Så det har varit min högsta önskan.

Viktoria är lycklig. Men sent in i graviditeten upptäcks att det inte ser bra ut. Fostret har allvarliga skador. Efter stor vånda avslutas graviditeten. 

– Det är det största trauma jag har upplevt. Det var otroligt tufft, både för mig och min man. 

Där och då fattar Viktoria och hennes man beslutet att de ska försöka bli med barn igen. Viktoria får kraft och motivation att hålla en jämnare och bättre blodsockernivå. Hon blir återigen gravid. 

Men graviditeten frestar på kroppen. Njurarna klarar inte mer. Redan under vecka 30 måste hon förlösas. Wille – idag 17 år gammal och lika frisk och stark som när han föddes – kom till världen. 

– Att jag kunde få ordning på mitt blodsocker och vara med om detta är som en dröm, säger Viktoria. 

Njurarna hämtar sig något efter förlossningen. Men Viktoria avråds från att bli gravid igen. Det lyssnar hon på – med tanken på att kunna vara en frisk mamma till Wille. Samtidigt inser hon med full kraft att hon ”inte är odödlig”. 

Transplantation av ny njure och bukspottskörtel planerades

Tiden går. Njurarna blir gradvis sämre. Viktoria kan inte exakt redogöra för hur utvecklingen går. 

– Det är väldigt svårt att hänga med i förloppet. Från att man läcker äggvita i urinen, vilket jag gjorde tidigt, till att läget börjar bli mer allvarligt gick mig i stort sett förbi. Jag vet inte om det var för att jag inte var mottaglig, men en dag sa läkaren att nu vill jag att du träffar någon på njurmedicin. Och då hade det ju börjat bli mer påverkan på njurarna.

Viktoria får medicinsk behandling i förebyggande syfte, för att hålla ner trycket på njurarna och gör så gott hon kan för att förbättra blodsockret.

Hon känner sig allt sämre. Men som, kroniskt sjuk, förklarar hon, är hon van vid att det händer väldigt mycket i kroppen, så hon kan inte direkt peka ut att det är njurarna som försämras. 

Vid flera tillfällen får Viktoria uppsöka akut vård. Man ser att njurarna är belastade, hon samlar på sig vätska och ett tillfälligt hjärtflimmer uppmärksammas.  

– Och en dag när jag kommer till vården så säger min läkare: ”Viktoria, vi kommer att planera dig för en dubbeltransplantation”. Jag blev liksom: ”Va? Dubbeltransplantation?”.

– Vi hade pratat om njurtransplantation, men inte om att jag kunde få en ny bukspottkörtel. Det är en ovanlig transplantation. 

Året är 2018 när läkaren säger att man planerar för en ny njure och en ny pankreas, bukspottkörtel. 

Transplantationsutredningen startar omedelbart. Viktoria tar det som en utmaning, och vill självklart att kroppen ska bli så stark det bara är möjligt inför operationerna. 

– Då kopplade jag på min tävlingshjärna.

Under utredningen görs bland annat en datortomografi, där man leder in ett kontrastmedel i blodet. Kruxet är att medlet sedan ska utsöndras via njurarna, vilket kan vara påfrestande, även för friska patienter. 

– Då blev jag akut sjuk. Jag låg på bloddialys i två dagar. Njurarna fungerade inte alls. Jag visste inte, eller förstod inte, att jag var så illa däran. 

Viktoria repar sig, kan avsluta dialysen och fortsätta utredningen, och blir klar på sex månader. 

I Uppsala träffar hon den 27 november kirurgen som ska komma att ansvara för hennes operation. Viktoria och hennes man har tusen frågor. Men kirurgen lugnar dem förtroendeingivande med att det värsta som kan hända är att hon har diabetes även efter transplantationen, det vill säga, om den skulle misslyckas. Han förklarar vidare att man inte kan veta när matchande organ blir tillgängliga. Men från och med nu står Viktoria i kön, och hon kan räkna med att det kan ta upp till ett år, kanske ett halvår med lite tur. 

Hon lägger in telefonnumret i mobilen varifrån det viktiga samtalet en dag ska komma. 

Men ett år är en lång tid, och i det tillstånd som Viktoria befinner sig i, förstår hon att hon kan behöva påbörja bloddialys innan transplantationen kommer på plats. 

Efter transplantationen har hon inte behövt en droppe insulin

Veckan efter besöket hos kirurgen ska hon påbörja processen och utbildningen gällande dialys. Men redan den 4 december ringer telefonen – klockan ett på natten. Viktoria ser på telefonens display vilket nummer det är. De har fått organ. En bil ska komma hem till henne i Örebro och hämta upp henne om några timmar, klockan 05.30. 

Hon ringer sina föräldrar. Mamma ska följa med till Uppsala är det bestämt. Sedan, bara ett ögonblick senare, när Viktoria står där i hallen, med man, barn och föräldrar, börjar hon gråta.

– Då slår det mig att jag kanske aldrig mer kommer hem. 

Viktoria är planerad för operation runt lunch. Den ställs emellertid in. Någon annan blir prioriterad. Det är en jobbig dag. 

– Det är väldigt mycket tankar, man gör ett antal undersökningar, är fastande, har varit uppe hela natten, jag var så trött... Men mamma är där som stöd.

Framåt kvällen slocknar Viktoria. Kort senare väcks hon. Nu är det dags. 

Hon ska duscha och göra sig redo.

– Jag blir jättenervös. Det går inte att beskriva det här så bra. Man är både förhoppningsfull och supernervös. Jag försöker lämna över mig till vårdpersonalen och lita på dem helt och hållet. Men det går inte riktigt.

Viktoria rullas in mot operationssalen. Hon ser läkare och sjuksköterskor göra sig i ordning därinne. En sköterska klappar henne tröstande på axeln.

– Ni måste ge mig något lugnande, säger Viktoria. 

– Jadå, svarar någon.

Sedan blir det svart.

Den nya njuren och den nya bukspottkörteln sätts in bredvid hennes egna organ. Kroppen ska själv reglera så att de nya organen tar över de nödvändiga funktionerna. 

Viktoria vaknar flera timmar senare. 

– Vad är mitt blodsocker, är det första hon frågar.

Hon får svaret att allting fungerar utmärkt, både njuren och bukspottkörteln har kickat igång på en gång. 

– Det är helt fantastiskt. Det fungerade direkt. 

Sedan dess har Viktoria inte tagit en droppe insulin.

Efter operationen är Viktoria naturligtvis medtagen. Men hon har inställningen att komma på fötter så snart som möjligt. Hon har rasat i vikt, och har alla möjliga svårigheter. Kort efteråt får hon dessutom en infektion i såret och får ligga inne på Örebro sjukhus i två veckor. 

– Smärtan, ärren jag har fått, avskurna magmuskler, inget av det där spelar någon roll. I grund och botten har jag ju nu en fungerande kropp. Vilken fantastiskt gåva jag har fått!

Jag hade typ 1-diabetes i 44 år. Nu är jag fri från alla dagliga beslut

Nu, fem år senare, använder hon fortfarande bara det kroppsegna insulinet. Blodtrycksmedicinerna, som många andra läkemedel, är borta. 

De mediciner hon nu tar är kopplade till avstötningsproblematiken. Men dem har hon inga problem med. Hon har inte haft några avstötningssymptom.

Visserligen tar hon kortison och ska helst inte vistas för mycket i solen, för den ökade risken för hudcancer.

– Herregud, för mig är det ingen uppoffring att få sitta i skuggan en stund. Jag hade typ 1-diabetes i 44 år. Nu är jag fri från alla dagliga beslut. Jag kan träna när jag vill! Jag behöver inte ens planera för det. Jag kan äta vad jag vill. Den största gåvan jag har fått är att inte ha diabetes längre. 

Då och då kollar hon sitt blodsocker. Det ligger nästan alltid på 4–5 mmol/l. HbA1c ligger på runt 34, 35. 

– Jag är tacksam varje dag. Gnäller inte för småsaker. Jag är otroligt tacksam. Tacksam för den sjukvård vi har i Sverige, Tacksam för min familj. Så otroligt tacksam för donatorns familj. Jag är ödmjuk och vill ta tillvara på livet.