”Ibland låg jag hemma och skrek rakt ut”
Senast uppdaterad: 2024-06-28
I en poddstudio på ett hotell i centrala Stockholm, det är där Filippa, Sandra och Felicia spelar in sin podcast. En gång i veckan brukar det bli. Fast när de är extra effektiva och har bra flow kan det bli två avsnitt på en gång, berättar de. Ibland har de planerat avsnitten i förväg med teman och inbjudna gäster, ibland är snacket spontant.
Sandra, Filippa och Felicia diskuterar poddavsnittet de snart ska spela in. Att ha typ 1-diabetes innebär att de alla tre är bra på att planera och proritera, menar de. Foto: Petrus Iggström
Men hur mycket kan man egentligen spontanprata om typ 1-diabetes?
De skrattar åt frågan och det samstämmiga svaret blir: Hur mycket som helst! Vilket inte minst deras populära podd är ett bevis på, för att inte tala om alla reaktioner från lyssnarna som de får dagligen.
Men vi backar bandet, sisådär 25 år. För det var då den treåriga Felicia fick diagnosen typ 1-diabetes – något som kom som en total chock för hennes föräldrar. Någon diabetes i den närmsta släkten fanns inte. Drygt ett år senare fick även lillasyster Filippa typ 1-diabetes.
– Jag var ännu yngre än Felicia, bara ett och ett halvt år, när jag fick diabetes. Det var såklart en sorg för våra föräldrar att båda deras barn fick en allvarlig sjukdom, men samtidigt tror jag även att det var en lättnad för dem att vi hade och har varandra i detta. Att vi kan stötta, trösta och peppa varandra. Våra föräldrar har såklart också varit ett jättestort stöd men det är förståeligt nog betydligt enklare att prata med en jämnårig som är med om samma sak, säger Filippa.
”Jag var en tonåring som ville vara som alla andra i min ålder, och vad vuxna hade för åsikter om hur jag levde, det brydde jag mig inte om.”
Sandra Bennerdt
Sandra diagnostiserades med typ 1-diabetes när hon var åtta år. De första åren kände hon sig väldigt ensam i sin sjukdom. Men när hon var tio år åkte hon på ett diabetesläger i Stockholms skärgård, där hon lärde känna jämnåriga Filippa – och vänskap uppstod.
– Det var en enorm lättnad att träffa andra barn i samma ålder som var i samma situation som mig. Jag hade bra vuxna omkring mig i form av föräldrar, sjuksköterskor och läkare, men det är en helt annan sak att som tioåring med diabetes få prata, eller snarare bara få hänga, med andra tioåringar med diabetes. Att få känna sig normal för en stund, säger Sandra.
– Jag håller med. Det är enormt viktigt att få vara i ett sammanhang där man inte är annorlunda, säger Filippa.
– På sådana här läger är diabetes det normala. Det är pumpar, koll av blodsocker och larm som piper mest hela dagarna. Det skapar en gemenskap. Vi vet alla hur det är att leva med sjukdomen, även om den såklart ser olika ut för oss alla, fortsätter Sandra.
– Och det bästa är ju att vi lärde känna varandra. Du har varit ett stort stöd för mig sedan dess, inte minst i tonåren, säger Sandra och får en kram av Filippa.